Göteborgsposten – 6 oktober 1863, sida 1

onyttiga qval, hur många fåfänga bekymmer skulle han icke då besparat sig! — Hvad skulle blifvit af mig, om jag älskat den mannen! tänkte Eleanor, när hon, wed blicken öfvernaturligt skärpt af sin enda brinnande önskan, dagligen lärde att bättre känna Launeclot Darrells karakter. Emellertid vandrade Laura en rosenstig, hvars enda törnen voro de attacker af svartsjuka Eleanor vållade. — Han tyckte först om henne, tänkte arftagerskan med smärta. Det gjorde han bestämdt, och han friade till henne den dagen, då sömmerskan kom med min blåa sidenklädning, som var så kort i lifvet, att jag måste låta henne taga hem den och ändra den. Och det var derföre som hon — jag menar icke sömmerskan utan Eleanor — for från Hazlewood. Och det är icke roligt att tänka att den man, som en afgudar, har afgudat en annan icke fullt tre månader innan hon friat till en och jag tror icke att det var rätt af Eleanor att uppmuntra honom. Det var genom denna sista dunkla fras, som miss Mason brukade ursägta sin älskares förseelse. Eleanor hade uppmuntrat honom, och derigenom urskuldades på sätt och vis den korta villa, som fört honom från den stackars Laura. Hvari denna uppmuntran bestått försökte icke den unga damen att undersöka. Hon ville förlåta sin älskare och hon sökte efter skäl till denna förlåtelse, som svaga qvinnor pläga göra, när de duka under för en sentimental böjelse för ett vackert ausigte. Men ehuru Launcelot Darrell försonat sig med mr Moncktons myndling och friut till henne med många ömma ord och vackra ste