Göteborgsposten – 6 oktober 1863, sida 1

den tyvärr alltför tidigt bortgångne Jackson, en sällsam Calvinist, som öfvergat hustru och barn för att hängifva sig åt armån ända tills döden tillskyndades honom genom hans egna soldater, som snart sagdt afgudade honom. DBeauregard, duglig ingeniär, men icke vuxen att kommendera större lruppmassor, har i Charlestons försvar tunuit en passande post. Johnstone åtnjuter armens förtroende och regeringen hoppas af honom mycket Vicksburg måste han likvisst uppgilva). Trupperna äro värdiga sådane belälhafvare. baligt födda, illa klädda och först nyligen något så när beväpnade, hafva de med få undantag i hvarje drabbning förträffligt hållit stånd mot fienden. Alla såkallade slagtningar hafva för öfrigt hittills icke varit annat än skilda fäktningar, de hafva, med få undantag, alla blifvit levererade i skogar och busksnår och sällan har på ömse sidor mera än en brigad stått emot den andra. Artilleriet skötes väl, men är främmande för alla manövrer och hvarken tilltälle eller förmåga har existerat att kunna åstadkomma kombinationer på en plats som i de europciska fälttågen. En biskoplig andlig är förste artillerigeneral i Lees här. Kavalleriet lider at Söderns vårdslösade hästatvel; hästarna skötas dessutom illa och sakna ofta tillräckligt toder. En mycket ung men driftig general, Stuart, kommenderar Lees kavalleri, hans förste adjutant är en hr Borke från Pommern. Vid ingeniörkåren häfta ännu åtskilliga brister, gevärsoch ammunitionsväsendet är ytterst ofullkomligt, dåligt krut och vårdslöst beredd skjutmateriel förminska betydligt artilleriets verkningar. Hiren rekryteras genom utskritning; alla vapenföra män af 18 till 45 års ålder äro förpligtigade till krigstjenst. De blifva utan krus inskrifna i armns rullor och tack vare tolkets intresse och intelligens behöfves endast några veckor för att göra dem fullt tjenstbara och marschtärdiga. Anda till öfverste avancerar man efter ålder, de högre posterna tillsättas, som det heter, efter framstående förtjenster, fastän dock oftast personlig bevågenhet och tillfälliga omständigheter dervid spela hutvudrolen. Regeringen ger trupperna föga mer än den klena solden och den torftiga födan, manskapet ekiperar sig oltast på egen bekostnad och förskaftar sig sjelf hästar; hvarje gresskap förskjuter sina trupper lifsmedel och klädespersedlar och lemnar soldaternas etterlemnade femiljer rikligt bistånd. Qvinnorna ådagalägga isynnerhet en utomordentlig patriotism. I hvarje hospital finnes ett särskildt kök, hvarest förnäma damer tillaga flnare maträtter och enär de tillreda allt med egna händer, så erhålla de ingredienserna dertill, vecka för vecka genom frivilliga bidrag. Inom hvarje samhälle finnes ett sysällskap genom hvilket underkläder at alla slag förfärdigas för armåcns behof. Flera kyrkor hafva offrat sina dyrbara kuddar och förhängen och rika privatpersoner beröfvat sig alla sina mattor och gardiner för att förvandla dem i täcken åt soldaterna. Man hjelper sig i hemmet med det nödvändigaste för att kunna skicka allt det öfverflödiga till lägret. Den sista kongressen har till dessa källor för armåens underhåll lagt ännu en annan: hvarje landtman är förpligtigad att för skatteindrifvaren förete en med ed bekrästad förteckning på alla de produkter, han frambragt och att erlägga tiondedelen deraf i skatt till regeringen. De arma slafvarne, hvilka man tagit till törevändning för kriget, lida outsägligt på ömse sidor och mer än 200,000 af dem hafva säkert omkommit. Ända ullnu hafva de utan undantag förblifvit Södern trogna. Der Nordens armeer rycka in följa de naturligtvis anbuden af frihet och vällefnad och omkomma dervid jemmerligen; i alla andra delar af Sö