Göteborgsposten – 6 oktober 1863, sida 1

————7—22254242424—7———7 — magra och hungriga barn samt en äkta man, som bär vätt linne till pantlänaren! Bah! Eleanor hade rätt; hon har ställt det bra för sig sjelf, och det är bäst att jag går och friar till arftagerskan och betryggar mig mot min värdige onkels kapriser. Deraf kom det sig att Launcelot Darrell aflade täta besök på Tolldale och att mr Moncktons juridiska uppdrag blefvo samtidigt af så liten vigt, att han lätt kunde anförtro dem åt sina yngre kompanjoner och sjelf nästan alltid mottaga sin gäst. De begge männens karakteror voro så olika som de kunde vara. Det var ej möjligt att de kunde sympatisera med hvarandra eller närma sig hvarandra. Den enes svaghet framstod mera genom kontrasten mot den andres kraft. Advokatens bestämda karakter tycktes vara hård och sträng, när den jemfördes med den loja, tröga godmodigheten hos artisten. Eleanor Monckton, som varseblef denna stora olikhet mellan de begge männen, beundrade sin man lika mycket som hon föraktade Launcelot Darrell. Om advokaten hade vetat detta — om han vetat att när hans hustrus allvarliga ögon följde hvarje skiftning af den unge mannens ansigtsuttryck, när hon lyssnade som uppmärksammast på hans vårdslösa och osammanhängande, men dock stundom nästan briljanta konversation, så uppfattade hon ytligheten och dåligheten af hans karakter klarare än den uppmärksammaste inkttagare gjort det förut — om Gilbert Monckton insett allt detta, huru många