Göteborgsposten – 2 oktober 1863, sida 1

———————— vår riksdagshistoria ovanliga tilldragelsen, att de ledamöter som ansågo sig vid nämnde val hafva blifvit tillbakasatta, eller hafva blifvit oriktigt placerade, deröfver gåfvo sitt missnöje högljudt tillkänna, dymedelst att en al de nykomna ledamöterna, rektor Sommelius, dertill inspirerad at de äldre ledamöterna inom det Murenska partiet, hvilka sjelfva icke ville bli synliga, i ståndet klundrade de företagna valen, men på ett så taktlöst sätt att derat ingen annan verkan uppkom än den, att svalget mellan de begge partierna än mera vidgades. emellertid framskredo ståndets förhandlingar i jemn gång, hvarunder det Muränska partiet, förstärkt ar de ofvan antydda missnöjda, intog en afvaktande ställning. Åtskilliga frågor föranledde visserligen skärmytslingar, men särdeles i afseende på de brännande jernvägsfrågorna voro intressena inom de begge partierna så omblandade att icke några synnerligt hiltiga strider, än mindre personliga anfall mot statsutskottets ledamöter inom ståndet, föreföllo. Men då åttonde hufvudtiteln behandlades, inträffade det ögonblick då den redan länge tillberedda minan ändtligen kunde antändas. Statsutskottet hade med mycken frikostighet förordat dels anslag, dels lån till uppförande af elementarläroverksbyggnader i ett stort antal städer. Denna åtgärd klandrades naturligtvis alldeles icke; men till förevänning för det långt förut aftalade anloppet mot hr Björck togs nu att utskottet hade dristat afstyrka bifall till ett låneanslag å 30,000 rdr mot 2 proc. ränta och 3 proc. kapitalatbetalning, som Norrtelge genom sin representant, häradshöfding Isberg, begärt i och för betäckande af en skuld som staden redan åsamkat sig vid uppbyggandet at det der befintliga skolhuset — ett anspråk desto betänkligare som ifall detsamma nu vunnit bitall tvifvelsutan äfven ganska mänga andra städer, som redan uppfört skolhus, med lika skäl som Norrtelge kunnat fordra lån mot låg ränta för betäckande af åsamkade skulder. Hr Isberg, sekunderad af hrr Witt och Brun, ingick i en lång kritik öfver utskottets betänkande, hvarmed åsyftades att bevisa det utskottet vid motiveringen af sina tilleller afstyrkanden icke försarit konseqvent. I den ytterst bittra ton som dessa talare använde vid sina föredrag, men änmera deri att deras yttranden pätagligen riktades icke mot utskottet, utan mot hr Björck personligen, låg det parlamentariskt anstötliga, det i grunden oädla. Dessa talare förtego nemligen, mot bättre vetande, att ingen enda af utskottets 36 ledamöter hade reserverat sig mot beslutet om det ifrågavarande låneanspråkets afstyrkande, att åtgärden således var grundad på en i utskottet enhälligt hyst äsigt, och att hr Björck alltså för ingen del var mera klandervärd än utskottets öfriga 35 ledamöter. Om hr Björck varit mindre känslomenniska än han är, om han haft lika god tid att bereda sig på försvaret, som de tre herrarne haft för att med råds råde genomtänka antallet, så är det otvitvelaktigt att han skulle tillbakavisat de mot honom riktade angreppen annorlunda än han gjorde, och aldraminst inlåtit sig i en kontrovers med hr Isberg — en utmärkelse som hans beteende sannerligen icke förtjent. Det är uppenbart att ofvannämnde attack icke var motiverad af en sådan obetydlighet som Norrtelje-frägan. Motivet låg vida djupare, nemligen i den allt dittills tillbakahållna förbittringen af de vid utskottsvalen tillbakasatta ledamöterna. Det är obestridligt att hr Björck för sin egen del hade handlat försigtigast, om han vid riksdagens början cajolerat de inom borgarståndet befintliga mest