Göteborgsposten – 1 oktober 1863, sida 1

han talade och betraktade henne med vemodig ömhet. Jag håller mycket af dig, mitt stackars kära barn. Om jag nånsin tycktes vara missnöjd med din obetänksamhet, så var det, emedan jag är mycket orolig för din framtid. Jag är mycket, mycket orolig för din framtid. — IIvarför är ni orolig för den? — Emedan din stackars mor var barnslig och yr som du, och hon icke var lycklig. — Min stackars mor! Ack om ni ville tala med mig om henne! Laura Mason såg mycket allvarsam ut, när hon sade detta. Hennes händer omslöto juristens arm, hennes klara blå ögon tycktes mörkna, då de ifrigt höjdes mot juristens allvarliga ansigte. — Icke nu, kära barn, en annan dag, en annan dag skola vi tala om allt det der. Men icke nu. Laura, du har icke svarat på min fråga. Har du lust att flytta till Lolldale? Den unga flickan blef purpurröd och nedslog ögonen. — Jag skulle mycket, mycket gerna vilja bo hos Eleanor, sade hon. Men — — Men hvad då? — Jag tror icke att det vore riktigt rätt att flytta från mrs Darrell, eller hvad tycker ni? Hon behöfver väl de penningar, som ni betalar henne; jag har hört henne säga, att hon svårligen skulle kunna undvara dem, isynnerhet nu när Launcelot — när mr Darrell är hemma. Laura Masons rodnad blef djupare då hon sade detta.