Göteborgsposten – 30 september 1863, sida 1

—————— — sI tingets ena möte behandlades t. ex. frågar om utsträåckningen af sjukvården inom länet Flera talare voro emot en utsträckning, andr ville hafva den, men blott delvis. Votering begärdes, och voteringspropositionen, som borde vara alldeles klar, framställdes af ordföranden på delta sätt: Den, som icke vill att sjukvården inom länet utsträckes röstar ja, den som vill att den till en del utsträckes röstar nej. Åke det gudomligt att så uppställa en voteringsproposition! Såsom man kunde förmoda, blefvo medlemmarne af bondeståndet härvid alldeles bortkrånglade och de röstade nej så att det ljungade efter det, i tro att de skulle slippa någon utsträckning al sjukvården. Vid en annan votering då propositionen uppsattes ungefär lika sinarikt, anmärkte herr Odelberg på Enskede, att det positiva vil borde intagas i ja-propositionen och icke det negativa; härpå svarade gretve Liljencrants ungelär: Ja, gudbevars, det går visst an, men jag trodde bara att jag skulle göra på samma sätt som det brukas vid riksdagen. — Vid en diskussion om jnrättandet af sockensparbanker, hvarom tingets medlemmar tycktes vara fullkomligt ense, och sedan diskussionen förklarats slutad frågade ordföranden: Bifaller landstinget att soc ckensparbanker inrättas och att medlen förräntas i Ränteoch Kapital-Försäkringsanstalten? Ja, ja, ropade man i korus. Man glömde i häpenheten, att ingen talare töreslagit att medlen skulle insättas i den nämnda anstalten. — Men naturligtvis var ej ordföranden ensam om att vara lite underlig, flera ledamöter voro det icke mindre. Motioner voro väckta i oändlighet om allt möjligt, så långt kom man dock ej som t. ex inom Linköpings landsting, der en ledamot lärer motionerat anläggandet af en nationaldrägt för länet, eller som Insulin, som vid riksdagen väckte motion om alla bönders pensionerande, ja, ingen gick ens så långt som en viss grefve, som för några riksdagar tillbaka föreslog helgdagarnes förflyttande till söndagarne och hvilken motionär äfven, ifall det knipit, skulle ha motionerat att sju thorsdagar i en vecka skulle en gång bli en verklighet — men ungefär i den stilen gingo flera motioner. Åtskilliga talare utmärkte sig för en förvånande talträngdhet och rönte också välförtjent hvad fransmannen kallar en slCCs de fuite, d. v. s. man såg den ena landstingsmannen efter den andra sakta smyga sig af på täspetsarne, balanserande med armarne. När vid en sådan der fuite ordföranden fick sigte på dem som vore ute på smygvägar ropade han barskt nej, gå inte, för efteråt har jag någonting vigtigt att säga! — Ni bör af hvad jag här ofvan anfört icke tro, att jag velat på något sätt nedsätta landstinget och dess verksamhet — dertill hyser jag tör stor aktning för båda — jag har endast velat påpeka några oformligheter och löjligheter, som troligen ej skola förekomma vid nästa sammanträde, till hvars ordförande jag med allt detta vågar tro grefve Liljencrants vara ganska passande, Åtskilligt kunde jag tillägga om sekreteraren och hans ovanliga uppsattningsförmåga, men förbigår detta och öfvergår till de vherrligaverserna af en af tingets ledamöter, prosten Rollin i Wassunda, känd för att vara en herrig versificatör, librettoförfattare o. s. v. Selan hr Rollin i första versen säst uppmärksamheten — d. v. s. bordsgästernas — på att let är bra i rådet liksom på hafvet att ha en nan med visdom och kraft, som kan styra visligt mellan klipporna, utbrister den herrige författaren at libretton till operan Lanech m. fl. på följande sätt: Så herrlige, Höfding, Du satt oss ibland På Landstinget första i Norden Och ledde, med vänlig och styrande hand EE