Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 1

Osversigt af förhandlingarne inom Cöteborgs och Bohus Läns första landsting. . bet är med en känsla af verklig tillfredsslällelse vi kasta en blick tillbaka på den verksamhet vårt läns första landstingsmöte utvecklat. En hvar måste deraf finna, huru lycklig denna inrättning kan blifva för landets inre utveckling och huru riktigt man uppskattade tidens behof, då verklighet slutligen gass åt denra institution, hvars införande skall insatta en ny juvel i den rika krans, af hvilken vär älskade konung gjort sig förtjent såsom landets förste medborgare — en titel hvilken nu sått sin rätta betydelse, i det den höjer än mera sjelfva konunganamnet. Dock, må saken sjelf tala, och den skall vara vältali gare än de grannaste lotord. Vi hafva förut gifvit hela vårt erkännande åt det beslut, hvarigenom utnämningen af en inspektör bestämdes, hvilken skulle hatva att, ester noggrann undersökning af ställningen inom länets sattig vård, inlemna sina gjorda iakttagelser till en komite, hvilken till nästa års landsting skall inkomma med fullständigt, motiveradt förslag till lämplig omreglering af nämnda sattigvärd, hufvudsakligen utgående på tillämpningen äfven här af en i de slesta länder redan antagen princip: upprättande af arbetshus för arbetstöra, men dock samhällena till last liggande personer. Det ligger i sakens natur, att dylika arbetshus skola komma att utöfva den bästa verkan, hvarpå man dessutom redan har exempel i de städer, som uppfört sådana. Ett alltid obehagligt betlande är derigenom undviket och man slipper åsynen af dessa oftast lättjetulla och liderliga personer, hvilkas hela yttre bär prägeln af den ytterligaste moraliska slapphet och träldom under okufvade passioner. Det kar varit lätt för de större städerna, att åstadkomma sådana inrättningar, på grund at den i dem koncentrerade folkmängden. På landet har det hittills svårligen kunnat låta sig göra, emedan man ej gerna kunnat at de olika kommunerna vänta sig den endrägt, som vore af nöden för fattandet al beslut at denna art. Den vikare kommunen har blott velat försörja sina fattiga, den mindre väl lottade kommuner har ej kunnat försörja sina, och följden har på det senare stället alltsor ofta blifvit värdsloshet i afseende på fattigvården, alldenstund denna en gång för alla öfversteg kommunens krafter, samt tattigas kringstrykande på bygden. Man känner alltför väl exemplets smittosamma inflytande, för att icke en och hvar skulle med glädje motse ett slut på detta kringstrykande, hvilket mäste tilltaga, ju mera det tolereras. Det ligger i menniskans natur att känna medlidande och, i mån af tillgång, utöfva gifmildhet, det är en kristlig dygd hos henne, Man kan derföre icke absolut motträda den enskilda välgörenheten, isynnerhet der intet palliativ emot densamma förefinnes, men det är just de lagstiftande myndigheternas pligt att förekomma missbruk, äfven om dessa äro till sin egentliga inre natur goda. Den funna utvägen att flera kommuner slås tillsammans, för att gemensamt, efter tillgångarne, öfverhandtaga fattigvården å sitt område — kan, på grund af ofvansagda, anses god. De välmående dela med sig at sitt öfverflöd, tör de sämre lottade lättas bekymrens stora tyngd, det dåliga exemplet undanrödjes och den arbetsföre men arme bättras i någon mån genom arbetets tillgång. Vi föreställa oss, att om blott ett par sådana arbetshus först komma till stånd, skola senare snart flera följa, ty hvarje kommun måste inse vinsten af att en irbetsför dagdrifvare tvingas att arbeta. Vid större gemensamma arbeten för länet eller