Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 1

Den oforritt, som en qvinnas trolöshet gör den man, hon bedrager, är en långvarig och stundomj obotlig oförrätt. Såret bulnar djupt under ärret, och under det deltagande vänner glädas öfver att det yttre tecknet till hvad som 4 skett småningom utplånas, så fortfar giftets frätningsförmåga och blir starkare med tiden. Gilbert Moncktons hemliga ungdomssorg hade kommit honom att misstro all qvinlig ärlighet och renhet. Han bevakade sin hustru med fruktan och misstroende, alldeles som han brukade bevaka sin myndling. Äfven då han beundrade henne varmast, ansåg han henne på ett eller annat sätt som en nyckfull och oansvarig varelse, den der när som helst kunde vända sig mot honom och förråda honom. Han hade kämpat mot sin kärlek till sin myndlings sköna sällskapsdam. Han hade sökt att dölja för sig sjelf hur intagande hon var; han hade försökt att misstro henne. Om hon blifvit qvar på Hazlewood, kunde denna tysta kamp under åratal fortfarit i juristens bröst, men hennes plötsliga afresa hade bragt den allvarlige fyrtioårs mannen ur hans jemvigt. Hänförd af ögonblickets ingifvelse, hade han uppdagat den hemlighet, som han dolt så omsorgsfullt, och för andra gången i sitt lif hade han satt sin lycka på spel i förlitande på en qvinnas tro. (Forts.)