Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 1

— — — — kommunerna skola alltid dessa arbetaretillgångar för jemförelsevis billigt pris äfven kunna vara förmånliga. Förut har man, såsom nämndt, ej kunnat på landsbygden enas om åtgärders vidtagande i denna riktning. Frågan derom har derföre under en följd af riksdagar stått på dagordningen, atan att dock der leda till nygot resultat. lichöfves oss mera bevis, för att finna af hvad gagn dessa provinsdagar kunna bli, än just detta? Hvad som behött åratal förut å riksdagarne (hvilkas tveksamhet att fatta beslut dock var helt naturlig, alldenstund statens öfvertagande utaf denna del af fattigvården skulle slukat ofantliga summor, utan att likväl kunna medföra samma resultat som man nu kan hoppas ernå), har nu redan å ett första landstingsmöte blifvit ett beslut, hvilket vi antaga för visso skall efter nästa landstings afslutande träda i kraft och utföras. Decentralisationens förmåner ligga redan häri klara för en och hvar. Landstinget har fattat beslut om underdånig framställan till K. Mt. angående önskligheten af länsresidensets förflyttande från Göteborg till Uddevalla, såsom hafvande mera centralt läge. Det kan ej vara tu tal om, att icke Uddevalla skulle för större delen af länet vara bättre beläget; men i våra dagar med dess ansenligt underlättade kommunikationer, genom hvilka Göteborg står i nära förbindelse med nästan alla punkter af länet, torde denna omständighet vara mindre betydande såsom skäl för residensets förflyttande. En annan omständighet finnes, och den talar högre, nemligen den alltmera framträdande nödvändigheten af en omreglering utaf den gamla länsindelningen, dervid isynnerhet Göteborgs och Bohus Län samt Elfsborgs Län utmärka sig för sin abderitiska tillskärning. Man behöfver blott erinra sig landtstatens i Elfsborgs län årliga resor till det från Venersborg atlägset liggande Borås, för utfärdandet af gårdarihandlarnes tillståndspapper. Dessutom torde snart den tid vara inne, då Göteborg, genom sin stigaude folkmängd och raska utveckling, kan behöfva sin egen styresman efter Stockholms exempel. Dock skall säkert ännu lång id gå åt, innan denna tråga blir vederbörligt öst, fastän det snart kan vara på tiden. Svensken älskar det gamla och han har nu en gång lärt sig denna provinsindelning, vid hvilken han fasthänger med den förkärlek man ryser för de vanor man fått i barndomen — och innan en förändrad provinsindelning kommit till stånd, se vi ingen nödvändighet i länsresidensets förflyttande trån Göteborg. Ett beslut af större vigt deremot för länet var det om inrättandet af Göteborgs och Bohus Läns förening mot förluster, förorsakade genom hagelskador. Det är allom väl kändt, af hvilket gagn gemensamheten i bördor kan vara. Hvad som kännes olidhgt, då man står ensam, är lätt att bära i förening med andra. Hvad som kan medföra den enskildes fullständiga undergång, då han ensam nödgas bära olyckans slag, är en ringa tunga, då många gå i god för att dela skadan. Den enskildes at de många börda härvid är så obetydlig, att den knappast kännes — men den lidandes hjelp är relativt ofantlig. Det är associationsprincipen i dess ädlaste tillämpning; gemensamhet uti bördornas fördragande. Det ligger någonting sannt kristligt i denna känsla af gemensamhetens välsignelser, hvilken redan i och för sig är en af de murbräckor, med hvilka tidsandan arbetar på nedbrytandet af de stängsel och murar, som skilja menniskor åt, alltefter deras enskilda intressen. Vi skola framdeles en gång återkomma till en utförligare utveckling af denna princip, hvilken, måhända hos många omedvetet, erhållit den största bekräftelse uti flera af