Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 1

Han var böjd att bli svartsjuk på hennes ungdomliga obeständighet i tanka och handling, anseende den såsom ett bevis på att hon saknade sin förlorad frihet. IIan var fallen för svartsjuka. Dessa ord afslöja en stor del af det bekymmer, som denne herre gjorde sig. Han var fallen för att bli svartsjnk och tog anledning dertill af hvarje omständighet, som rörde hans hustru. Sålunda började Gilbert Monckton sitt äktenskap. Sålunda bildade han sjelf ett svalg mellan sig och sin hustru. Och när detta var färdigt och misstroendets och missförståndets hemska afgrund sträckte sig svart och oöfverstiglig mellan denne svage man och den, som han älskade högst i verlden kunde han kasta sig ned bredvid den gapande klyftan och jemra sig öfver sitt elände. Jag har med fit kallat Gilbert Monckton en svag man. I alla lifvets vanliga angelägenheter, och i alla de ovanliga ärenden, som hans yrke ålade honom, voro denne advokats klara blick och skarpa förstånd öfverträffade af hans medbröders. Stark, sträng, bestämd och obeveklig, der hans omdöme hunnit bilda sig, ansågs han af dem, som hade att göra med honom, såsom ctt orakel. Men i sin kärlek till sin hustru var den svagare och obeslutsammare än en nedslagen tjugefem års yngling. Han hade en gång blifvit bedragen af en qvinna, som han älskat såsom han nu älskade Eleanor, och han kunde icke glömma detta bedrägeri i hans ungdoms dagar. Skugsan, som fallit öfver haus lif, skulle icke förjagas af nåsot kärlekens och förtroendets solsken. Han hade en gång blifvit bedragen, och han kunde bli det en gång ännu.