Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 1

satt våra kära stamförvandter på hinsidar Bottniska Viken i ett verkligt rage af en tusiasm. Höstens alla blomsterarter tycktes ha bidragit till dessa guirlander och sesto ner och vegetativa grannlåter af alla slag och namn hvarmed man utstyrt de ställen som lyckliggjorts genom den ryska sjelfherr skarens närvaro. Man har hurrat, arrangera! föter, gifvit serenader och betett sig så Tojal som måjligt mot majestätet och de unga storlurstarna, som infunnit sig för att jouera al den så politiskt och så väl å propos framkallade entusiasmen. Kejsarens trontal lofvar de hederliga finnarna, om icke guld och gröna skogar, så dock hvad bätre är — en konstitutionell styrelse. Skada blott att den konstitution, Finland nu äger, är den bedröfliga, som blef resultatet af säkerhetsakten, och att czaren uttryckligen förbehåller sig ensam initiativet i fråga om grundlagsförändringar! Dock något är bättre än intet, mena finnarna och hurra ech jubla i medvetandet af att omsider efter femtio års väntan ha fått sin länge utlofvade landtdag, och att i stället för Muraview eller ett annat moskovitiskt vilddjur ha den beskedlige Rossakowsky att lyda såsom kejsarens alter ego. Måtte fröjden räcka länge — längre än kejsarens behof af sina finska undersåtares lojalitet! Den slesvig-holsteinska frågan är ännu sväfvande, oc h det har den då, på det hela taget, varit under decennier. Men hvad den derunder lydande exekutionstrågan angår, så ir den också svätvande, och optimister och pessimister ha ungefär lika stor sannolikhet lör sina resp. profetior om det stundande krizut. Det gitves i Tyskland en mängd brushufvuden, som vilja spänna bågen till det yttersta, och åtskilliga af dessa brushufvuden äro hvad man helt beqvämt kallar vederbörande. De vilja att tyska törbundet tar Holstein, och, om detta möter aktivt motstånd, äfven Slesvig, och om en skandinavisk armå vill försvara denna landsdel, sjelfva Jutland, Seland, hela danska arkipelagen och slutligen den skandinaviska halfön. De, som ej gå så långt i sina prekentioner, som dylika Vielfresser, nöja sig med chleswigholstein meerumschlungen, och andra äro till och med så kloka att de föredraga treden framför en oviss strid om ett land, hvars tyskhet är af apokryfisk natur. Danskarne taga, äfven sedan utskottet vid förbundsdagen tillstyrkt exekution, den öfverhängande faran med ett älskvärdt lättsinne, ett courage, som smakar af det gamla äkta vikingamodet. Och vi — vi, som sko la vara med om saken, vi lita i det längsta på den tyska trögheten, den rättvisa saken och — om det kommer dertll — på Gud och på oss sjelfva. Apropos danskarne, så ha de mistat sin lille prins och amiral, kung Georgios I af Grekland. Hela Köpenhamn var på benen för alt säga majestätet farväl, och man önskade säkert icke utaa alla ängsliga aningar, den courageuse ungersvennen lycka på sin äfventyrliga färd. Ett avancemang har cidevantsjökadetten gjort hastigare än kanske hvad någon annan gjort på sekler, men om detta avancemang är så lyckligt, är ännu tvitvel underkastadt. Vidare inga nyheter! Det sägs att erkehertig Maximilian verkligen skall bli kejsare af Mexiko, att lille prins Napoleon skall bli kung af Algier och att domprosten Sundberg skall bli biskop i Karlstad. Men hellre in förlora mig i tomma gissningar deröfver slutar jag för i dag. P.P.