Göteborgsposten – 29 september 1863, sida 1

— — — F— -— visa hjernor länge nog, innan de kunde hopslicka något, som ens såg ut som en vederläggning af den parisiska depeschens förarg liga bilaga. Resultatet blef ett slera samnar långt svar, som gjort god tjenst såsom spaltsyllnad i Monitören, om den icke gjort nägon annan nytta. Jag säger med flit om, ty memorialets utförlighet och den allmänna misskredit, hvari den ryska argumenteringen råkat göra det föga troligt att rätt många arbetat sig igenom detsamma. Att det skulle omvända kejsar Napoleon och hans kabinett till en ny uppfattning al den polska frågan, torde icke czaren och hans rådgifvare kunnat tänka ens för ett ögonblick, och derför måste det ryska utrikesdepartementets långa opus betraktas blott som en pro forma sak. Hvad följer nu? frågar man. År ingen pil qvar i den vesterländska diplomatiens koger? Eller har denna funnit fruktlösheten af att rikta flera dylika mot den moskovitiska despotismens harnesk? Skall den draga sig tillbaka och två sina händer med pilatisk belåtenhet i det ljufva medvetandet af att ha uppfyllt allan rättfärdighet genom de gagnlösa framställningar den gjort Polens oblide förtryckare; Skall den polska nationen förblöda i det ryska vilddjurets ramar, medan civilisationens och humanitetens sjelsskrifne saktörare bland Europas suveräner trösta sig med att de bestått dess rättvisa sak långa, vältaliga depescher, som endast haft det lilla felet att ej uträtta det ringaste? Om detta sker så har diplomatien gjort ett fiasko af bedröfligaste slag — ett fiasko, som kommer att utöfva det olyckligaste inflytande på den politiska ställningen i Europa under långliga tider. Minnet häraf skall undergräfva vestmakternas moraliska inflytande, då det visar att dessa endast vilja lägga massor af ord men ej svärdet i vågskålen, der det gäller att rädda den svage undan den starkes skoningslösa ötvervåld. Styrkans rätt blir då den högsta, den enda obestridda rätt i den verldsdel, der den sanna upplysningen och den offentliga moralens eviga idåer ansetts företrädesvis gälla. Det skall då inträffa en återgång till det system, som fordom drog så mycken olycka öfver Europas folk. Hvarje regering, som kan uppsätta stora uniformerade skaror, skall tillskansa sig så mycket at grannländerna som möjligt; Polens delning skall imiteras gång efter annan i större eller mindre skala, och framför allt skall Ryssland sjelt, i öfverensstämmelse med sin konsiderationslösa eröfringsteori utvidga sitt välde i öster och vester och söder, ända tills ideen om en moskotivisk universalmonarki — Peter I:s at czarerna aldrig öfvergisna idå — småningom närmar sig sitt förverkligande. Detta är en för mörk uppsattning af framtidens faror, kan man säga. Men det är ju klart att noninterventionsprincipen, tillämpad i sådana fall som detta, mäste ha de sorgliga ste följder. Ve dem, som redan befinna sig under ezarismens jernok! — de ha ingen jordisk makt att vända sig till i sin aöd. Men också ve dem, som äro den moskovitiske jättens närmaste grannar! Deras tid att uppslukas tyckes vara närmare, då vesterns storpotentater visat sig stora i ord och små i handling, när det gällt att rycka rofvet undan den europeiska statssamiljens gigantiske tribytare. Medan exzaren i Polen fullföljer ett system, som kommer håren att resa sig på huf vudet och blodet att stelna i ådrorna vid den enklaste skildring deraf, så kurtiserar han Finland med en ifver, som vittnar om att han anser detta land för det ryska väldets Akilleshäl. Finland har på de sista månaderna hugnats med tvenne besök af sin storfurste, hvilken exempellösa ära också, om man skall tro de officiella berättelserna, tyckes ha för