Göteborgsposten – 26 september 1863, sida 1

— —;— —— AA— — och förstörde allt hvad som sedan föregående. stora eldsvådor var öfrigt af trähus i 1:de qvarteret, äfvensom flera sed: an 1794 års brand nyuppförda stenhus. Elden härjade f ån södra sidan af Sillgatan till Norra Hamngatan, förvandlade nåra 100 hus i aska och gjorde! bortåt 1,600 personer husvilla. — Man kan ju se allt från två sidor, och lycklig den som städse söker att betra lka en sak från den minst sorgliga; lycklig den som då en olycka träffar honom alltid besinnar att den kunnat ara större — sorg och lidande lindras mycket härigenom! Sålunda gifver iätven dennaj sammanställning anledning till känslor af belåtenhet och glädje. lå de femtio år som ligga mellan dessa tvenne eldsvådor, hur mycket har ej förändrats? Vi vilja ej tala om den förändring som vår stad i yttre afseende undergätt, den är så storartad, att något dermed jemförligt proportionsvis ej så lätt torde kunna framdragas; men om man betänker att numera en dylik olyckshändelse som den stora eldsvådan 1813 är, vi våga påstå det, en omöjlighet, tillfölje af den fulländning eldsläckningsredskapen i våra dagar vunnit, så bör man väl känna sig trygg och belåten. Oaktadt såväl terrängens otillgängliga beskaffenhet som den ytterst svåra vattentillgången vid senaste eldsvådan blef blott tvenne hus, och ej ens det, emedan det ena står half brändt, lågornas rof; för femtio år sedan hade måhända under liknande omständigheter ej ett hus i hela denna del af Masthuggsbergen qvarstått. an liten anmärkning i förbigående torde här så tillåtas. Under sistförflutna vinter klandrade vi vid flera tillfällen att man vid en viss tid på morgonen släckte samtliga gaslycktor å gatorna, utan afseende på om dager inträdt eller icke, hvilket gjorde det snart sagdt omöjligt för dem som af en eller annan anledning nödgades vara ute vid nämnde tid, att finna sin väg fram. Vi föreslogo att åtminstone en lyckta i hvarje gathörn borde förblifva brinnande tills dager effektivt inträdt, och så skedde också mot slutet af vintern. Men man tyckes nu ha kommit af sig dermed igen, eftersom gaslycktorna s. n. släckas omkr. kl. 3 på morgnarne och lemna staden i ett ogenomträngligt mörker. Synnerligen illa tillpass kom detta mörker sistl. lördags morgon för dem som återvände från den ofvan onmämnde eldsvådan i Masthugget. Krönikeskrifvaren, som dock eljest är temligen hemmastadd i stadens topografi, hade t. ex största svårighet att orientera sig mellan de olika husknutarne och bryggorna, och kan endast tacka sin käpp, med hvilken han A följde rännstenarnes gång på jorden, att icke hafva begått några större felsteg. I en oangenäm s illning råkade han likväl under trefvandet på Södra Hamngatan, nemligen i den byggnadsställning som för tillfället befann sig utanför apoteket Enhörningen. Den skrapa han härvid erhöll på de mera framstående delarne af sitt ansigte, önskar han måtte återfalla på den eller dem, som låta allmänheten famla i mörkret i stället för att upplysa dem om ställningar och förhållanden. Så illa kan den fara som beger sig ut om natten, då någon eldsvåda timar. Men knappast mindre förtret kan den utsättas för som är nog lycklig att ej behöfva lemna sin säng då en eldfara signaleras efter gammal öfligt svenskt manör. Antagom t. ex. att man är främling fransman, tysk eller engelsman, lika godt. Man har på avälle n anländt med ångbåten från Köpenhamn och lyckats få tak öfver hufvudet på ett hotell. Med ett välbehag som blott en uttröttad resande kan erfara går man till hvila. Man slumrar in och drömmer måhända om allt det europeiska politiska trassel som dagligen relateras, om Polen eller Mexico, om amerikanska unionen eller tyska förbundsexekutionen, då pang! ett vildigt kanonskott genljudar i ens öra. Slumraren hoppar till. Ater ett kanonskott och dertill dofva klämtslag. Pota tausend Schock VUonnermetter! utropar man (om man är tysk), hvad vill detta säga? Är det exekutionsarmåen som slagit danskarne och svenskarne, och nu marscherar på Göteborg? Man hör ytterligare ett par kanonskott, men mera asliigsna, derefter gälla trumpetstötar och ljudet at gallopperande hästar. Alt detta låter ju så krigiskt som det gerna kan. Man gnuggar sömnen sullkomligt ur ögonen, springer upp ur bädden och sar hastigt i ett par inexpressibles och derefter ut genom dörren. I korridoren är lugnt och tyst som i gratven. Ila innevänarne redan flytt för den hotande olyckan? Först nere i förstugan råkar man portieren som, på den häftiga frågan hvad allt! detta skall betyda, småleende upplysor: -Åh, det är blott elden som är lös ute i Masthugget. Med skäl knotande öfver att på detta sätt bli störd i en så oskyldig sysselsättning som sömnen, beger man sig åter upp och lyckas trots fsörargelsen att åter insomna. Men olvcklige