Göteborgsposten – 26 september 1863, sida 1

WW ——— skrålande solkhopar. Tacka du himlen, värde utlänning, om du får somna klockan sex på I morgonen. Men allvarsamt taladt: må det under brandväsendets nuvarande abderitiska organisation vara en nödvändighet att vid utbrottet af en eldsvåda tillställa så mycket larm som möjligt, för att få allt det folk på benen som eljest skulle plikta sina 2: 50. Nen vi fråga i det sunda förnuftets namn, hvad skall väl glädjemusiken tjena till? Icke lära de som af densamma onådigtvis uppväckas tacka för en i dylik improviserad matinde. Och offren för olyckan, som i kölden och mörkret stå under bar himmel, utan att veta hvart de skola vända sin kanhända nakna fot, icke lära de heller bli så särdeles muntrade at den glädjemusikF med hvilken man helsar slutet af en katastrof som beröfvat dem allt. Fastmera måste vil dessa glädtiga toner i deras öron ljuda som en skärande disharmoni, ett elakt hån. Vi hafva redan framhållit af hvilken betydelse d. 21 September — första dagen då landstingsmännen i alla delar af riket sammanträdde — är för Svea land. Denna vecka, såsom inneslutande i sig nämnde dag förtjenar således äfven att inregistreras såsom en bland de vigtigaste i vårt lands och sålunda äfven i vår stads historia. Landstingsmännen hålla idag sitt sista sammanträde, sedan de under fem dagar med ifver bedrifvit sina förhandlingar. Det var en angenäm anblick, denna riksdag i miniatyr med sina 49 deltagare — den femtionde, representanten för Marstrand, hade uteblifvit — det gaf en föreställning om huru våra stora riksdagar, när en gång representationsreformen blifvit genomförd, skola komma att taga sig ut. Väderleken skulle bestämdt ej ha kommit på tapeten denna gång — om ej för att tå sig en mention honorable för de aktningsvärda bemödanden den under senare dagarne gjort att vara någorlunda hygglig — men vi anse det vara vår skyldighet att i krönikan inregistrera att den länge väntade 12:te orkesterkonserten i Trädgärdsföreningen nu gått af stapeln, och detta står i omedelbart sammanhang med väderlek, såsom varande direkte beroende deraf. Konserten egde nemligen rum i torsdags middag, då vädret var särdeles vackert, och åhördes af en talrik menniskomassa, hvilken dock utan tvifvel skulle varit än större om konserten börjat en halttimma tidigare. — Ännu en musiktillställning har under veckan egt rum, neml. konserten å Nya Teatern af artilleriets musikkår, till , förmån för dess pensionskassa. Denna konsert var dock, till föga uppmuntran för instruktör och konsertgifvare, fåtaligt besökt. Första och andra året dessa konserter gåfvos, då det ännu var något nytt att få höra de med stort besvär af direktör Czapek inöfvade manskaps-körer, voro desamma talrikt besökta ; nu är saken gammal, intresset hos allmänheten — som dock alltid tänker mera på nöjet än det goda ändamålet — slappadt. Så är verldens gång! hvigt kan ej bli det gamla, och det är en välsignad sak. Tillfölje af denna kloka anordning, torde den tid snart vara inne då vi kunna få tillägga vår gamla auktionskammare epitetet J. d. Man torde erinra sig att det var d. 23 September i fjol, kl. 12 på dagen, som processionen satte sig i rörelse från gamla Gymnasiehuset till Nya Elementarlöroverksbyggnaden i och för den senares invigande; snart derpå beslöt staden sig för att inköpa gymnasiehuset till Auktionskammarelokal och arbetet med detsammes aptering för sitt nya ändamål har nu så framskridit, att lokalen kan komma att öppnas i nästa månad. Stora skolsalen kommer att blitva försäljningsrummet och större delen af de öfriga, rymliga lokalerna inom byggnaden skola användas till magasiner för sålda och till försäljning ämnade persedlar. Utroparens plats är i ett hörn af rummet, framför densamma är ett bord för notarien och rådmännen, och den öfriga delen af rummet upptages af bänkar för köpare och spekulanter. Vi skulle vilja anmärka att man varit något njugg i afseende på den plats man afskrankat för auktionsprotokollsförarne, men borttager man en bänk och flyttar det staket som skiljer säljare och köpare något bakåt, så torde den saken vara hjelpt. Härmed har ett länge hyst önskningsmål för vår stad blilvit upptylldt och när man lyckligt och väl flyttat in i den nya lokaler, skall man väl knappast kunna tro att man i så många herrans år pinat sig i den gamla ruskiga och förfallna klubb-lokalen. Det påstås att hvarje århundrade föder endast en stor man och hur besynnerligt det låter lär det väl ändå förhålla sig så; men hvem skulle kunna tro att Göteborgs välmående samhälle utgöres af endast en innevånare? Det vill dock synas som om detndelsen och än mera det visar änta vore