Göteborgsposten – 25 september 1863, sida 1

A r Ae— — — — 1 vid densamma. Stuart visste genom sina iakt tagelser, att han besann sig under tolfte bredd graden och följaktligen mycket nära hafvet IIan ville likväl öfverraska sina kamrater oci vJsade dertöre intet till dem. Ändligen hörd man vågornas majestätiska brus och såg hat svets azurblåa horisont. Denna herrliga anblicl kom de resande att förgata alla ansträngnin FE och de helsade hafvet liksom fordom hel lenerna under de tiotusendes återtåg, med hö ga jubelrop. Mac Dowel Stuart steg ned hafves och tvådde händer och ansigte. Hä stlarne kunde man i anseende till markens sumpiga beskaffenhet icke nedföra till stran den och man måste derföre afstå från att be söka Adelaides mynning. Det var en stol bugt i van Dicmensgolsen som man befann sig vid. Denna bugt blef miss Elisabeth Cambers (en dotter till den man som mest betordra expeditionen) till ära kallad klisabethbugtenbocl ett banär som hon nio månader förut skänkt den djerfve Stuart för hans resa, fistades vid ett trä på stranden. Sålunda var målet uppnådt. Redan nåsta dag sade man indiska oceanen farväl och anträdde återresan. Flere hästar voro så matta, alt de ej förmådde bära den ringaste packning och några måste man qvarlemna i en trakt der gräs och vatten erbjöd dem medel att existera. Hvad kan det ha blitvit at dem? Kanhända irra de, återställda till sina krafter, omkring på de nordaustraliska betena och förskräcka de infödda, som ej äro vana vid djur (af sådan storlek. I närheten af Roperfloden råkade man på en mängd qvinnor och barn som samlade nötter och vid europcernas anblick hastigt togo till flykten. Bland de saker som de i sin förskräckelse lemnade etter sig, såg man en tomahawk bildad at ett stycke smidt jern som ursprungligen syntes ha varit en dörrkrok. Den 10 Okt. visade sig åter vildar och uppförde sig så att man måste göra sig beredd tå vo UH2äuMAnC angrepp. Ve save nemligen gräset i brand och ryckte tjutande och svängande sina vapen fram i linie mot engelsmännen. Stuart ställde sitt selk i slagtordning och stod orörlig i tvenne timmars tid, hvarelter vildarne plötsligt försvunno. De hade alls ej velat angripa, utan blott förhindra de hvita att före dem hemta vatten ur den enda källan i trakten. Mot slutet af Okt. månad blef Stuart så svag, att han ej mera kunde rida. Han ha de magrats så att han liknade ett benrangel, förmådde blott med möda att tala ett ord, hade nästan förlorat synförmågan och trodde sin sista stund vara kommen. Man inrättade åt honom en bärstol, som gungade emellan tvenne hästar och slagtade en tredje för att kunna gitva honom färskt kött och en krastig soppa. Denna föda och en sorgfillig vård återställde småningom hans krafter. Den 17 December 1862 inredo de resande, gladt helsade af innevånarne i Ådelaide. Ingen hade funnit döden, och den ende sjuke var Stuart som vid sina upptäcktsfärder hade ansträngt sig för mycket alldenstund han vid dem, för att skona de öfrigas krafter aldrig medtog mer än en person. Af de sjutioen hästarne som han medtagit äterrörde han syrtioåtta. Denna förlust at tjugotre hästar är vid en dylik resa ej betydligt. Stuarts resa kan anses såsom den vigtigaste af alla australiska forskningsresor, alldenstund den har bevisat, att en mycket far bar väg finnes emellan Nya IIollands norra och södra kust. Man beholver blott undvika de trakter, hvilka visat sig såsom ogästvänlig och hålla sig till dem der gräs och vatten tinnes, för alt genomresa det inre utan all tara för att hungra eller törsta ihjel. På hela den landsträcka hvilken Stuart genom sin AES — ——