Göteborgsposten – 25 september 1863, sida 1

— —— af förströclser, så skulle hon kanske ändock blifvit trogen den djupt rotade föresats som hon så länge hyst; men å andra sidan skulle då möjligen omvexlingens och nyhetens behag — behag, för hvilka ungdomen ej kan vara likgiltig — ha lockat bruden från den alltid återkommande tankegång, som skilde henne från maken, liks mycket som en ocean skulle kunnat, om den rullat emellan dem. Gilbert Monckton hade också gjort den sorgliga upptäckten att äktenskapet ej alltid är en förening, och att de heligaste ord, som någonsin talats, icke kunna väfva den mystiska väf, som gör två själar till ett oupplösligt helt, ifall en disharmonisk tråd, finnes i den magiska uppränningen. Gilbert Monckton insåg detta och visste att den sträng frambragte ett missljud, af hvilken han väntat en så melodiskt samklang. Han hade den ena gången efter den andra, under det han talade med sin hustru, kanske hänförd af det ämne, hvarom han talade och råknande på hennes sympati med visshet, sett på Eleanor och funnit att hennes tankar irrat fjerran från honom och hans tal åt något okändt håll. Han visste icke huru han skulle följa hennes tankar på deras vandringar; intet tillfälligt ord, som undföll hans hustru, kunde tjena honom som den förrädiska silkestråden tjonade den obarmhertiga Eleanor, när den förde henne till Rosamonds gömställe. Derföre började Gilbert Monckton, när smekmånaden var förbi, att bli svartsjuk, fostrande sålunda åt sig ett helt näste skorpioner eller en flock unga gamar, som allt framgent skulle frossa på hans inre. (Forts.)