Göteborgsposten – 25 september 1863, sida 1

frikostiga gåfva. han nyss erhållit, under Bloomsburykyrkans portik, scende efter advokatens vagn, som rullad bort mot the Great Northerns jernvägstation. Då Eleanor icke hade halt någon särskild önskan i detta fråga, hade mr Monckton valt en stilla badort till vistelseort till smek: månaden. Signora Picirillo suckade, när hon gick ned för kyrkans trappsteg och satte sig i den hyrvagn, som skullo föra henne till the Vilasters. — Nu har då Bloomsbury förlorat ELIicanor för alltid, tänkte hon vemodigt, vi kunna kanske resa och helsa på henne i hennes nya ståtliga hus, men hon skall aldrig återvinda till oss. Hon skall ej mera tvätta thösorvisen, servera thå eller rosta bröd at en gammal uttröttad musiklärarinna. Sista dagen af Gilbert Moncktons smekmånad led mot sitt slut, och den sista septemberaftonrodnadens röda och brandgula strimmor sjönko bakom Nordsjöns grå rand. Den förste Oktober skulle advokaten resa till Tolldale med sin unga hustru. Mr och mrs Monckton gingo på de vidsträckta sandfälten, medan det läga brandgula skenet försvann från den vestliga himmeln. Juristen var tyst och allvarlig och såg då och då förstulet på sin följeslagerska. Stundom följdes denna blick af en suck. Eleanor var blekare och mera tärd af bekymmer än hon varit sedan dagen efter besöket hos skeppsmäklaren. Lugnet och ensligheten på det ställe, dit Gilbert Monckon fört sin brud, hade gifvit henne rikt tillfälle att rufva öfver sitt lifs ide. Hade han fört henne in i en hvirfvel