Göteborgsposten – 25 september 1863, sida 1

—— — — —— —— grader nalkades. Efter d 9 Mars hade mu intet mera regn. Den 6 Maj föllo åter di första dropparne. Infödingarne såg man på länge ej till men man fick de oangenämaste bevis på at de befunno sig i närheten. Dagligen såg mur från ställe till ställe rökpelare uppstiga, natur. liga telegraser genom hvilka vildarne under rättade hvarandra hvar engelsmännen voro ock i hvilken riktning de tågade. Ofta framböljade från vindsidan lågorna kring de resande Detta sega anfallssätt är mycket omtyckt a vildarne och särdeles farligt för de resande Flera gånger behöfde Stuart och hans följeslagare använda den största skyndsamhet för alt ej bli omgifna al ett eldhat. Den 24 Maj firade de resande sin drottnings födelsedug. Nejden blef nu ojemnare. Pelikaner och andra vattenfåglar tillkännagåfvo en större tuktighet, bäckarne tilltogo i antal och temligen vidsträckta sumpar visade sig. Ibland kunde man genom fiske förskalla sig fisk till föda, hvilken började bli nödvändig för de resande efter att i månader blott ha ätit torkadt kött. Understundom höjde sig nu den vågtormiga marken till kullar och berg; skrofliga klippor fröjdade ögat, hvilket hittills blott sett ändlösa slätter, nya växtformer visade sig bredvid eukalypterna och tornbuskarne — bönträd, kålpalmer och åtskilliga obekanta träd, bland andra en med svart bark och blad liknande ekens. Den 22 Juni igenkände Stuart att han betann sig i en trakt, som en annan resande sex år förut besökt. Marken var mycket fruktbar, gräsen sköto högre upp än man förut sett, och man förvirrade sig lätt. Stuart behöfde en gång en hel dag för att igensinna sina kamrater. Förlorades en häst på betet, så hade man de största svårigheter att återfinna honom. En tid bortåt följde man en stor och skön flod, som taller i Carpentariaviken och af tidigare resande benämnts Roper. Den flyter. emellan branta CCUUA.: vi proehofull dal. I denna flod drunknade en at hästarne, men man tröstade sig öfver förlusten, då man derigenom erhöll färskt kött. Flere af de resande ledo redan at skörbjugg och hättigast Stuart sjelf. Ilästköttet och vilda gurkor, som man lyckligtvis anträffade, medförde dock en märklig förbättring i de sjukas tillstånd. Då man aflägsnade sig från Roperfloden, emedan det var svårt att följa den, inkom man bland berg som i geologiskt atseende och äfven för ögat voro mycket rika. Basalt intog i dem ett betydligt rum och med denna bergart omvexlade skiffer, kalk, röd och grön sandsten, samt en stenart med ådror af magnetiskt jern, som frambragte tjugo graders atvikning hos magnetnålen. Granit fanns älven, samt en qvartsart, hvars färg antydde närvaron af guld. Källor visade sig öfverallt, palmer med sjäderlika blad blandade sin angenäma grönska med granen och jättelika eukalypter. Adelaides floddal, till hvilken man öfverick från Roperfloden, har en rik mark, men ätven här gjorde höga gräs som genom en längre torka blifvit hårda marschen högst besvärlig. Här och der såg man känguhrus, hvilka ej voro så stora som de sydaustraliska, och flera såglar med glänsande fjädrar, till en del tillhörande okända arter, bl. a. en liknande en gås, hvilken fram i hufvudet var försedd med en hornaktig utväxt. Bland blommorna sägs on ny art lilja, hvars hjertformiga blad voro mer in en fot breda och hvars tulpanformiga blommor af glänsande rosenröd färg voro sex tum höga. Olyckligtvis voro moskiterna i dessa sköna nejder så talrika att både menniskor och djur hade mycket att uthärda. På sömn var ej alls att tänka. I allmänhet följde man Adelaideslodens ktning, utan att dock hålla sig alldeles in—h— EDET EEE EAA EEE SE Rn