Göteborgsposten – 25 september 1863, sida 1

II5stsolens strålar strömmade in genom kyrkans stor: fönster och insvepte dem i ett gult ljus likt Josef och Marias gestalter på en gammal tafla. Bruden och brudgummen voro mycket vackra, der de stodo bredvic hvarandra i det gula solskenet. De tjugo är Gilbert Monckton var äldre än Elcanor gåfvo honom blott mera värdighet och gjorde det heligäktenskapslöftet om kärlek och beskydd högtidligare än det varit, om det uttalats af en tjugoett eller tjugotvå års yngling. Denna bröllopsmorgon tycktes allt båda lycka. Advokatens kompanjoner voro vid bästa lynne, kyrkvaktaren och bänköppnaren voro glada i hoppet om förestående gafvor. Signoran gret tyst, då vigselakten förrättades, i det hon tänkte sig sin brorson Richard rökande och drickande förtvifladt i sin ödsliga atelier, men när ceremonien var förbi, torkade den goda musiklärarinnan sina tårar, utplanade alla spår af smärta, innan hon kysste och lyckönskade bruden. — Kära signora, ni kommer ju och helsar på oss på the Priory, sadej Eleanor i det hon omfamnade sin vän, innan hon gick ut ur vapenhuset. Ni vet ju att Gilbert önskar det. Hennes röst höll på att svika henne och hon såg blygt på sin man, då hon nämnde hans dopnamn. Det förekom henne som om hon ej hade rätt att tala så förtroligt om mr Monckton på Tolldale Priory. Och derefter stod Eliza Picirillo ensam eller blott uppvaktad af kyrkvaktaren, som var artig och uppmärksam på grund af den