Göteborgsposten – 25 september 1863, sida 1

.n rimman——dt — 2 mrrnnh —p;ip—nm Bebodt af en så stor solkmängd och dessutom ofta besökt af resande skulle, tyckes det Nya Holland ej så länge ha förblitvit en terra incognita. Men de svårigheter som satt sig emot hvarje inträngande i verldsdelens inre hafva varit betydliga. På senare tider ha dock vigtiga upptäcktsresor gjorts derstädes Den på en gång sista och intressantaste är den som 1861 företogs af Mac Dowell Stuart. Vi vilja här framställa de märkligaste tilldragelserna under densamma. I Oktober nämnde år lemnade Mac Dowell Stuart Adelaide. Ilans ledsagare voro hrr hekwick, Thring, naturforskaren Waterhouse och sex kraftiga Bushmen, såsom i Australien alla de kallas hvilka lefva ute ide vilda skogarne. lskapet förfogade öfver sjutioen hästar, hvilka voro lastade med lifsmedel, tält, astronomiska instrumenter o. s. v. Den 21 Januari 1862 öfverskred man gränsen för provinsen Sydaustralien, och man vände sig så hastigt som möjligt till Newcastle Waters sköna floddal. Ilittills yppade sig ing svårigheter, ehuru vildar tvenne gånger visade sig med fientliga afsigter. Det första sammanträflandet med dem föreföll vid Merchants Spring. Då en al bushmännen derstädes hemtade vatten, satte flera vildar det torra grå och buskarne i brand; dock undgick han lägorna utan att skadas. Under tiden störtade vildarne med lansar och Bumerangs (ett slags eget sormade trästycken med spets, hvilka begagnas att slunga) på Thring, som höll hästen. Thring afsköt en revolver och vildarne grepo till flykten. Vid Berge Hay visade sig sju vildar, som under högt tjut skakade sina långa lansar och slogo på sköldarne. En hel svärm andra voro gömda rundt omkring i buskarne, men det behötdes blott alt Stuart och hans folk ställde sig upp i led och sköto några skott öfver vildarnes hufvuden, för att afböja anfallet. I de första dagarne af April månad hade man hunnit till Newcastle-Water, der man alla tider på året finner vatten och gräs. Stuart hade utvalt denna trakt såsom basis för sina vidare företag. Han ville derifrån framtränga ettdera till Victoriafloden eller till Carpentariabugten, från hvilken han ännu var hundra mil aflagsen. Då han erinrade sig de olyckor som träffat sordna resande, emedan de straxt med hela sitt följe på måså trängt vidare och blifvit utmattade at ogenomträngliga snår eller sandöknar utan vatten eller råkat i djupa sumpar, så lemnade han Kevick med de slesta af sitt följe qvar vid Newcastle-Water och gick med en eller två man ut på uppickter. Fann han så en källa eller en flod, lät han de öfriga komma efter. Stötte han Mer på ett ogästvänligt land, återvände han till samlingsplatsen och hade på detta sätt sparat de tleste gagnlösa ansträngningar. Tanken på en resa till den vestliga Victoriafloden erkände Stuart säsom utförbar. Nejden var i vestlig riktning så flack, att man blott kunde räkna på föga vatten och dessutom beväxt med högt och tjockt gräs, att man blott kunde se några steg sramfsör sig. Mot nordost var landskapet tärdbarare och man ann ofta vattenpölar sumt afven här och der on flod. Vid sökandet ester vatten lät man eda sig af fåglarne. Såg mun kakaduer, dufvor eller Emus var man säker på att vatten ;j var aflägset. Från trakter i hvilka ej funh0s såglar afhöll man sig helt och hållet. En selt och hället naken trakt förekom ingenstäles; tvärtom var vegetationen alltför yppig. An hade man på savannerna att kämpa med ättegräs, än måste man vända om hindrad af örnsnår. Man såg tillochmed ofta skogar at sukalypter, och det stora träd som nybyggarwe kalla Mulga växte i mängd. Ilettan var sästan qväfvande, ehuru vintern i dessa breddvå