Göteborgsposten – 23 september 1863, sida 2

kande, men förbehöll sig initiativet vid förändring af grundlagarne. Häraf finner man således, att Finland äfven hädanefter skall nödgas bestrida sin del af omkostnaderna, i händelse Ryssland invecklas i krig, vare sig att Finlands intressen äro deri inblandade eller icke. I detta fall tager kejsaren dessutom hvad han behagar, utan ständernas hörande. — Föga hugnande underelser i sanning! — Hans ryska majestät säger sig äfven vara villig att medgifva landtdagen motionsrätt, dock ej i grundlagsfrågor, deri kejsaren sjelf förbebåller sig initiativet. Det är ett indirekte, men tydligt svar på de önskningspunkter, som olika valorter framhållit för sina representanter vid landtdagen. Det ser med dessa inskränkningar ej synnerligen ljust ut för den väntade utvecklingen af Finlands konstitutionela lif — ty det skall säkerligen ej gå fort med de vigtigare och nödvändigaste reformerna, då dessa komma att bero af den ryske sjelfherrskarens initiativ. Landtdagens verksamhet skall derföre sannolikt bli inskränkt till blott ekonomiska frågor. Landtdagsentusiasmen skall nog snart svalna och få en mera sansad karakter. Stockholms läns landsting utsåg vid sitt första sammanträde sistl. måndag till v. ordförande grefve Carl! Henr. Ankarsvärd, till sekreterare länsnotarien Törnebladh och till kamrerare länsbokhållaren Strömbom. Väckt fråga om förening af de båda sistnämnda betattningarne afslogs med 22 nej mot 17 ja. Danmark och Tyskland. Vi meddela här nedan den i går omnimnde artikeln i Times för d. 18 dennnes. Den är af följande lydelse. Det ser verkligen ut som om tyskarne, ifall det vore dem möjligt skulle vilja bringa sitt land i ett allvarsamt krångel. Det långa perspektiv, genom hvilket deras af professorer ledda sinnen betrakta alla praktiska frågor, förstorar mullvadshögar till berg och förminskar berg till mullvadshögar. Tyskarne ha intet öga för verkliga svårigheter och skrämmas af obetydliga sådan. Å ena sidan disputera och gräla de ännu om ett förbund emellan de skilda staterna beträffande så enkla saker som tullförhållanden och den ömsesidiga handeln; och å den andra hoppas de med ens kunna åstadkomma en stor germanisk stat i medelpunkten af Europa genom blotta kraften af kejserliga och kungliga resolutioner. Preussen och Österrike äro ännu oeniga; preussiska staten är tillochmed sjelf i sådan förvirring och så svag som ett land nättopp tål vid utan att vara revolutioneradt; och likväl berättar en frankfurter-korrespondet till en tysk tidning, att Österrike är på väg utföra hvad man kallar en förbundsexekution i Holstein. Förberedelser för samma ändamål träffas, säger man, i Hannover, och det är intet tvifvel underkastadt att många tyskar verkligen önska att detta hotande tal skal följas af handling. Vi tro ej att hvarken Danmark eller Europa sväfvar i någon omedelbar fara för exekutionk. De två stora germaniska staterna ha alltför mycket att göra med sina egna affärer för att, mer än de äro nödda till, befatta sig med den svårighet som folket i Slesvig synes finna i att tala danska; och såväl Österrike som Preussen känna alltför väl de faror, de skulle utsätta sig för genom en dylik inblandning. Men den lärda enfalden hos så många bland tyskarne och inbilskheten hos några af de braskande småstater, om hvilka vi på senare tider hört så mycket, tyckas sätta! sig öfver dylika konsederationer. Man berättar till exempel, att Österrike har förklarat för samtliga stormakterna — Frankrike, Ryssland, England och i synnerhet det senare — att den dansk-tyska frågan måste afgöras, och att ifall Danmark skulle fortfara i sitt motstånd, förbundsexekution blir nödvändig, hvilka följder deraf än kunna uppstå. Detta är visserligen ett heroiskt beslut och värdigt en nation af filosofer. Konseqvenserna skulle, såsom författaren af detta fruktansvärda aktstycke väl tyckes inse, kunna blifva att Frankrike, England och Sverige blanda sig i saken till Danmarks fördel, och det skulle i sanning bevisa en fullkomlig likgiltighet för följderna att vilja utsätta das grosse Vaterland för att uppträda emot trenne dylika motståndare. Få länder äro dessutom så väl i stånd att försvara sig emot en blott invasion som Danmark, och detta lands samt Frankrikes och Englands flottor skulle reducera det tyska förbundet till en ännu hjelplösare isolering från hafvet än hittills. Betraktar man saken som en ensamt militärisk fråga, skulle Förbundsdagen vara fullkomligt ur stånd till all exekution, om danskarne blefve understödda af en effektiv styrka från de två vestmakterna. Den enda utsigtsn till framgång för Tyskland skulle vara en diversion af Ryssland till dess fördel; men detta lands intressen och öppet förklarade politik ligga i en annan riktning. Om England och Frankrike, såsom tyskarne synas frukta, skulle besluta sig för att handla i gemensamhet med Danmark och Sverige, skulle tyska förbundet tvingas afstå från hvarje försök blott af ren oförmåga att kunna uträtta något Man skulle ej behöfva hvarken stora kostnader eller mycken blodsutgjutelse. En fransk-engelsk flotta i Elb-mynningen och en ytterligare armkår inkastad i Danmark, skulle vara fullt tillräckliga för att göra tyska förbundets exekutionskår alldeles oskadlig. Detta högsinnade förakt för följderna må vara fullkomligt likgiltigt hvad tyskarne sjelfva beträffa. Om det behagade dem att köra hufvudet i en stenvägg vid södra gränsen af Danmark, skulle de gerna få göra det, blott de derigenom endast skadade sig sjelfva. Men man måste förbindra att de genom att utföra sina teorier, framkalla faror för andra folk.