Göteborgsposten – 23 september 1863, sida 1

— w — — och hvilka undertecknade en förbindelse, att han skulle genast resa till Sverige. Polisen var straxt efter det hr Wetterhoff kommit till staden i full verksamhet att taga reda på honom, signalementet hade den, men i sin ifver rusade den på helt andra personer och en bokhandlare F. från Stockholm lärer varit rätt illa ute i anledning af den likhet polisen trodde sig finna mellan honom och den man så ifrigt sökte. Efter många skrifvelser och bud till vederbörrnde fick hr Wetterhoff d. 16 nytt pass för hemresa, men från det ögonblick han varit uppe hos baron Stjernvall-Wallcen till afresan åt Åbo följdes han likt skuggan, hvart han än gick, af en rysk spion. I torsdags på afton anlände hr Wetterhoff till Åbo, der han på ett litet konditori, som efter en i Åbo bekant teatervän, d:r Pinello, kallas för Pinellan, sammanträffade med en gammal vän, polismästaren i staden. Vid en toddy samtalade de båda vännerna en stund, då ett bref öfverlemnas till polismästaren, som efter läsningen af brefvet — en telegrafdepesch — förklarade att hr Wetterhofls resa vidare ej kunde få ske. Polismästaren skyndade nu ut i förstugan för att gifva nödiga order åt polisbotjenten som framlemnat brefvet, men denna frånvaro begagnade hr Wetterhoff att på en annan väg komma ut, skaffa sig lägenhet till Stockholm och här var han i går middag välbehållen igen. Så har jag hört äfventyret berättas, sannolikt får man väl om några dagar bättre reda derpå. Jag glömde säga här ofvan att baron Sjernvall-Walleen under samtalet med hr Wteterhoff yttrat att kejsaren ej kunde tåla hr Wetterhoffs närvaro nu i Helsingfors. Ilär talade man i går afton på offentliga ställen blott om denna allra nyaste finska affär. Naturligtvis har hr Wetterhoff att i främsta rummet tacka sina vänner hrr Daschkoff och Mollerius för detta hyggliga bemötande. Man säger också att finska vederbörande sökt begagna beväringspligtens försummande af hr Wetterhoff såsom ett halmstrå att hålla sig någorlunda fast vid. Den Lindbladska farcen i Upsala är ut spelad, honom till föga fromma och utan ett bifallstecken från pnblikens sida. Jag skulle ej heller vidrört den vidare, men då det sker är det blott för att rätta min förra uppgift, att en särskild examenskommission blifvit tillsatt för att tentera hr Winroth; ty denne blef ten: terad af prof. Lindblad sjelf ute på hans landtegendom Signildsberg, som ligger tätt invid segelleden till Upsala. Dit ut for hr Winroth, utan att ens vara svartklädd, men hvilket han gjorde för att ej för en mängd studenter på stranden förråda hvad hans mening egentligen var. På Signildsberg bjöds hr W. på det mest artiga sätt till middag och otvanpå denna följde tentamen, räckande två timmar, under hvilken man väl kan förstå att professor L. klämde efter hr W. så mycket som möjligt, men utan utt finna skälig anledning att kugga honom. Det var i fredags som det första civiläktenskap ingicks här i landet eller rättare äkbenskap mellan kristen och jude, enligt förordningen af d. 20 Januari 1863. En ofantlig mängd menniskor var på f. m. nämnde dag samlad utanför rådstugan, i trapporna o. s. v. för att vara närvarande vid ceremonien, som var högst enkel och ätven borde så vara. Brudgummen, hr Levison, var en sextioärs man, mycket lutande framåt och bruden ett tiotal yngre på sin höjd. Båda sågo helt belåtna ut att ändtligen ha fått hvarandra, efter många förgäfliga försök i den vägen. — Ett annat äktenskap, ett s. k. kristligt, firades här igår, mellan grosshandlaren Broman och mill Wennberg. Vigseln skedde kl. 11 f. m. och bröllopsmiddagen egde rum kl. 5. Redan kl. ———— ————— L —7777— — —ä———ä———ä—— rF— — —2