Göteborgsposten – 23 september 1863, sida 1

minns du så litet den orätt och den smärta, jag lidit at du kan tveka att välja något medel, hvarigenom du kan kämna mig. Denna tanke förjagade hvarje betänklighet. Jag skall först uppfylla mitt löfte och sedan fullgöra mina pligter mot Gilbert Monckton, tänkte Eleanor. Det blir lätt att vara en god hustru åt honom. Förr tyckte jag mycket om honom. Hon tänkte på huru hon förr sutit ett litet stycke från juristen och hans myndling, och huru hon då afundats Laura Mason det inflytande, hon tycktes ega öfver mr Monckton. Och för ett ögonblick gerombäfvades hon af glädje och triumf, då hon erinrade sig att hon skulle ega närmare anspråk på honom än någon annan i hela verlden. Han skulle vara hennes egen — hennes älskare, hennes make — rådgifvare, vän och lärare — hennes allt. — Ack, om jag blott först får hämnas min fars död, tänkte hon, så skall jag nog bli en god och lycklig hustru. Mr Monckton kunde ha stått för alltid bredvid sin fästmö i det soliga fönstret och sett ut på stallarna. Stalldörrarne, stalldrängarne som rökte och drucko på sina lediga stunder, barnen som lekte och hoppade eller kallades från sina förströelser att kemta fuktiga rykande brödkakor och ölmuggar åt sina föräldrar — alla dessa föremål förekommo Tolldale Priorys egare sköna. Det öfvermått a! solsken, som fyllde hans bröst, spridde sin glans öfver dessa hvardagliga föremål och mr Monckton stirrade på de magra hästarnas spetsiga proportioner, på de skröpliga