Göteborgsposten – 22 september 1863, sida 1

—— —. — den parisiska affärsverlden, så är det säkert att anläggningen kröntes med lysande framgång. Af alla de i omlopp satta historierna hade ingen grund, om man ej som sådan vill antaga det att kungablod, i Turin utgjutits — icke af en lönmördares dolk utan af en beskedlig och gammalmodig läkares lancettHade Victor Emanuel fått lyda sitt hjertas röst, så hade han väl länge sedan i kamp mot Venetiens och Roms förtryckare gjutit något af det ädla blod, hvarpå hah nu har sådant öfverflöd, men som nu sakerna stå, måste han göra sig qvitt detta på ett mera prosaiskt sätt. Påtven utvecklar stor verksamhet på gamla dagar. Än skrifver Hans Ilelighet till den österländska kyrkans kejserliga öfverhufvud för att utverka något, som kan kallas rättvisa, åt det katolska Polen, än låter han kardinalvikarien uppmana till särskilta förböner för detta olyckliga land, den sanna religionens bålverk mot villsarelsen, än skrifver han en bulla innehållande förteckning på sina nyaste anslag åt fattiga, sjuka och undervisning behöfvande — rakt i strid mot den gudomliga regeln att ej låta den högra handen veta hvad den venstra gör. Och nu sist har han utfärdat en encyclica till Italiens kardinaler, erkebiskopar och biskopar, hvari han beklagar sig öfver mycket ondt, som han och den kyrka, hvars öfverhufvud han är, måste utstå i denna onda tid men i allra främsta rummet öfver de privilegier, som i sjelfva Ita lien inrymmas icke-katoliker af den gudlösa och affälliga regeringen i Turin. Den, som icke är katolik, kan icke bli salig, påstår Pius i denna sin encyclica och har således blifvit mycket intolerantare än han var, då han och Fredrika Bremer för några år sedan hade sin lilla historiskt märkvärdiga tåte-å-töte i Vatikanen. Man torde erinra sig att den helige sadren ville begagna sig af vår berömda romanförfattarinnas besök för att omvända henne till den påfviska läran, och att hon å sin sida använde sin styrka i exegesen för att omvända Kristi ståthållare till protestantismen. Begge försöken misslyckades, som man kunnat vänta, men det hedrar icke destomindre de begge vördnadsvärda notabiliteterna att ha gjort hvad de kunnat för hvarandras andliga bästa. Den bristande aktning för eganderätten som i södra Italien uppenbarar sig i det alltjemnt florerande rötvareväsen, framträder i Rom i en annan form. Man bestjäler numera icke så mycket menniskor som de rikt utstyrda helgonbelätena, trotts de svettningar, tårar m. m., hvarigenom dessa tillkännagifva sin förtörnelse öfver ofoget. Kyrkorna plundras ordentligt — kanske af rättrogna kyrkans söner, som på förhand köpt sig aflat för de tilltänkta synderna. Af denna anledning har påtven beslutat anordna en procession, hvari ett undergörande Kristus-porträtt, måladt dels af evangelisten Lucas och dels af bevingade himmelska artister, skall bäras från den heliga trappans sanktuarium till den libenanska basilican. Icke är det lätt för oss protestanter att förstå hur ett dylikt kringsläpande af den gamla taflan skulle kunna bilda någon godtgörelse för sacrilegierna och blidka några vredgade himmelska makter. Svårt är också att begripa hvarföre påfven och kardinalerna skola tåga barfota och iklädda botgöraredrägt i processionen. De ha icke, såvidt jag vet, deltagit i kyrkorofven. Dock är detta måhända en konseqvens af den pålviska satisfaktionsläran, så att kyrkofurstarna med Kristi ståthållare i spetsen tagit på sig stölderna och söka försona dem genom det fromma frispektaklet. På Madagascar står det icke så synner