Göteborgsposten – 22 september 1863, sida 1

historia, och det är, när allt kommer omkring, en mycket gammal historia. — Stora tragedier och episka skaldestyeken ha skrifvits öfver detta ämne, — tills det blifvit så utslitet att jag icke behöfver afhandla det vidare. Miss Vincent, jag blef bedragen, och för tjugu år hade jag nog af den bittra lexan. Gud hjelpe mig, då jag nu håller på att glömma den. Jag är fyrtio år gammal, men jag tror icke att den bästa delen af mitt lif är förbi. För tjugu år sedan var jag förälskad, och i min ungdoms friskhet och värma talade jag mycket sentimentalt lappri. Jag är återigen förälskad, Eleanor. Förlåter du mig, om min förmåga att tala sentimentalt är slut. Får jag säga dig i några få enkla ord att jag älskar dig, att jag älskat dig mycket länge och att du skulle göra mig outsägligt lycklig om du ansåge min innerliga tillgifvenhet värd att besvaras. Hvarje spår af färg hade småningom försvunnit från Eleanors ansigte. Det hade varit en tid — före Launcelot Darrells återkomst — då hvarje loford, hvarje uttryck af vänskap eller aktning från Gilbert Monckton varit henne mycket dyrbart. Hon hade aldrig gjort sig besvär att undersöka sina känslor. Denna tid före den unge mannens ankomst hade varit den solljusaste och bekymmerslösaste perioden i hennes lif. Hon hade under denna mellantid varit trolös mot sin fars minne — hon hade tillåtit sig att vara lycklig. Men nu gapade en afgrund mellan henne och denna glömskans tid. Hon kunde icke öfverse det flydda klart, hon kunde hvarken minnas eller återkalla sina fordna känslor. Gilbert Monckton hade möjligen, om