Göteborgsposten – 22 september 1863, sida 1

allmänna rättskänslan — en örfil, som enligt all sannolikhet kommer att återgäldas med god ränta. Här och der tyckes visserligen en och annan smålurste — och till och med en så pass respektabel potentat som storhertigen af Zaden — ansluta sig till den preussiska uppfattningon och träda i öppen opposition mot furstedagens majoritet. Men derifrån är dock steget långt till ett Sonderbund, helst när den sjelfskrifne hufvudmannen för ett sådant på ett så eklatant sätt ådagalagt sin brist på kapacitet och, snart sagdt, på rim och räson. Detta hindrar emellertid icke att i åtskilliga delar af Tyskland knotet öfver det österrikiska försöket att fastare sammanbinda den germaniska statsknippan blir ganska högljudt — så högljudt till och med att det hotar att öfverrösta jublet öfver Frans Josefs plötsliga omvändelse till de liberala idcernas evangelium. Dock, det var ej blott i Tyskland ett dylikt knot hördes; det förnams ju äfven i det galliska grannlandet, tillochmed i den parisiske Ceesars allraheligaste, om man skall tro ryktet. Knotet var bittert; det lät som om en ryskfransk allians snart skulle uppväxa ur den rysk-österrikiska alliansens aska. Emellertid blef knuten på tråden mellan de begge förut så intima kejsarne snart löst af en engelsk diplomats varsamma fingrar. Lord Clarendon hade i Frankfurt öfvervakat ärendenas gång, och han har lyckats öfvertyga Napoleon om reformaktens menlösa natur, hvartill kommer att densamma har så många stötestenar i sin väg, att det är tvifvel underkastadt huruvida den någonsin blir mer än ett stycke papper. Fransmännens kejsare har derföre åter börjat närma sig sin habsburgske kusin, och innan vi veta ordet af, blir kanske den allians, hvars svanesång sjöngs från den ena ändan af Eu ropa till den andra, fastare än någonsin. Hvad är väl detta annat än en af den franska politikens otaliga pendelsvängningar, som tyckas beräknade att konfundera det kannstöpande Europas finaste beräkningar. På morranden följa inga bett och på karesser inga väntjenster. Klokt gör den, som erinrar sig detta! Häromdagen eller, rättare sagdt, häromaftonen hade några politiska nyhetskrämare frambragt en terreur panique i Paris, som icke saknade sin komiska sida. Le boulevard des Italiens och la passage de POpåera fylldes efter solnedgången at uppskrämda börshabituer, som lockats dit utaf ryktet att treprocentsräntan fallit. Förskräckelsen var gränslös; det ena orimliga ryktet berättades efter det andra och bragte de kloke mammonstjenarne alldeles ur deras jemnvigt. Det påstods att kungen af Italien var död, att kejsar Napoleon insjuknat, att de ryska svaren på de tre makternas noter voro utmanande samt att Frankrike stod i begrepp att erkänna de kontedererade staterna. Kort sagdt, jobsposter regnade; några visste ej hvad de skulle tro och andra trodde allt ondt, som sades. Räntan föll allt djupare der hela börspubliken, från millionärerna till spekulanterna, med kontor och kassakista på fickan, hvimlade i ångestfull spänning på den breda trottoiren. Man gick omsider hem och sof på saken så godt man kunde, men ännu följande dagen varade paniquen på börsen, ehuru hvarken Monitören eller de andra tidningarne bekräftat ryktena. När man sansat sig och märkte att man lupit med limstången, så anställdes undersökning för utrönande af ryktenas ursprung, men utan resultat. Vare sig nu att en börsspekulation låg på bottnen af mystifikationen, eller att denna utgått från några muntergökar, som velat drifva litet med