Göteborgsposten – 18 september 1863, sida 1

———— W— —— Borgmästare Rhodin i Kongelf framdrog såsom exempel på den skadliga inverkan af restriktiva åtgärder, att då man förr ej å kronohemman fick afverka ck, men väl på frälsehemman, blef resultatet deraf att på de förra eken vårdslösades och gick ut. Tvärtom på de senaro. Hr Evers insåg ej större fara af att realisera sin skog i form af pitprops än i form af plankor. Man vunne genom det förra förfarandet en tätare realisation af sitt lager, hvilket vore detsamma som större vinst. -— Ny s Iförordning vore tillfyllestgörande. Får man hägn för skogen växer den af sig sjelf. Ordföranden hade vid riksdagarne ofta hört de olika åsigterna bekämpa hvarandra. Var sjelf böjd för att biträda den nationalekonomiska satsen, att ett lands jord ej ensamt tillhör den nuvarande generationen, utan äfven de kommande. Men då man framför allt bör handla praktiskt må man besinna att man ej kan vinna något genom restriktiva åtgärder. Civilisationens väg i detta afseende vore den enda rätta: upplysning och efterdömen skulle göra allt. Man bör motarbeta skogsåverkan, ty genom sådan förorsakas stora förluster. Mag. IIedlund delade hr Evers äsigter i afseende på stängselförordningen, fattade i deras allmänhet, men trodde de praktiska åsigterna oöfvervinnerliga. Borgmästare Rhodin ansåg en föreslagen stängselförordning blott kunna vinna tillämpning på slättland. Länsagronomen Brattberg ansåg det vara en farlig sats att påstå det pitpropshuggning vore fördelaktig. I ordnad skogshushållning vore väl fallet detta, men ej i Bohuslän, der blädningsmetoden begagnades. Hr Evers framhöll, att då man i Bohuslän tillfölje af vargarnes grasserande i alla fall hölle herde, borde det ej vara svårt att tillämpa den förordningen att en hvar borde taga vara på sina kreatur. Beslutet blef helt och hållet i enlighet med den åsigt hr Evers kämpat för. Sjette frågan: Ueilket täckdikningsmaterial, som den mindre Jordbrulkaren sjelf kan åstadkomma, anses lämpligast, och huru ställer sig detta i pris, jemfördt med tegelrör ? Länsagronomen Brattberg upplyste, att man bland allmogen vanligen begagnar klappersten vid täckdikning, egentligen af bristande förtroende för tegelrör. Ett fördelaktigt täckdikningsmaterial vore s. k. makadamiseringssten, hvilket blefve ungefär lika dyrt som tegelrör. Enris vore också lämpligt; det vore billigare, men något mindre varaktigt. Gärdsel hade med fördel användt i mossar. Efter en kort diskussion förenade sig åsigterna i att makadamiseringssten och äfven öfriga af länsagronomen uppgifna täckdikningsmaterial vore lämpliga och billiga för den mindre jordbrukaren. Dock borde nödvändigt makadamiseringsstenen göras liten, på sin höjd af en knuten hands storlek, helst mindre. Sjunde frågan: Uvilken cirkulation, såväl till antal af skiften som växtföljd, anses för Bohuslän mest passande, särskildt å den starkare jorden på slättbygden och särskildt å den svagare i skogstrakterna? Öfverste Nauckhoff började diskussionen med att framhålla den svårighet, som i allmänhet möter bestämmandet af ett för ett helt landskap gemensamt cirkulationsbruk. Detta mötte dock mindre svårigheter till följe af Bohusläns läge vid hafvet, hvarigenom dess afsaluprodukter inskränkte sig till dem som voro begärliga i England: hvete och hafre. Ett cirkulationsbruk för Bohuslän borde derföre grunda sig på nämnde sädesslag jemte grönfoder och rotfrukter och delas i åtta skiften med träde, hvilka närmare uppgålvos. Den åttariga cirkulationen med träde vore nödig för att utrota qveken, hvilken eljest så lätt toge öfverhand på Bohusläns bördiga jord. Löjtnant Kilman upplyste, att man i Bohuslän vanligen begagnade 7 eller 8 skiften i cirkulationen, beroende på olika tycke och smak. Efter klöfvern bör man utså rotfrukter som kunna ränsas, emedan på detta sätt qveke förhindras taga öfverhand. Länsagronomen Brattberg erinrade om huru många olika förhållanden som inverkade på bestämmandet af cirkulationsbruket. Kommunikationerna, jordens beskaffenhet, önskan att mer eller mindre hastigt förbättra jorden inverkade. Ocksä kunde man varieru på mängahanda sätt med cirkulationen. Hvad som likväl utgjorde det mest bestämmande vore landtbrukarens önskan att företrädesvis lägga sig på ladugårds-skötseln eller sädesproduktionen. Jordbruket behöfde enligt talarens åsigt mycket hå innan en ordentlig cirkulation komme i gång. Trenue skiften af säd och trenne af foder voro lämpligast. . . 301 Denna sistnämnda åsigt antogs såsom mötets beslut På förslag at löjtnant Kilman sammanslogos : Åttonde och Nionde frågorna. Uellken utfodring af mjölkkor är med afseende på soderblandningen den mest lönande ? och Uuru bör en ladugård ändamålsenligast inredas för såväl utfodringen som gödselns tillraratagande? Hr Evers: Dess: frågor äro måhända de sväraste af alla att besv Konjunkturen för ladugårdsprodukter är för närvarande icke gunstig, men man kan genom en ändamålsenlig ladugårdsskötsel lägga grunden till en framtida vinst. IIvad den första frågan beträffade var talarens åsigt att man borde rikligt utfodra kreaturen. Det vore svårt att bestämma qvantiteten af denna utfodring, men talaren ansåg att grunden för densamma borde utgöras af rotfrukter. Utan att vilja uppgifva detta som regel föreslog talaren dock att utfodringsqvantiteten skulle tagas tilll. 15 48. hö, 2 kappar rofvor och ett par skålpund ha regröpe. Rotfrukter borde i alla händelser utg grundlaget för utfodringen. Länsagronomen Brattberg fäste uppmärksamheten på att höet, hvilket ansåges som normalfoder gåfve mera vinst ifall utom detsamma gåfves något mera intensivt foder som oljekakor eller rotfrukter. Genom de förra återgåfves till jorden en vida starkare gödsel än någon annan, och det vore derföre skäll, att sälja sin foderhafre sumt köpa oljekakor. Löjtn. kilman förordade i första rummet den nu på större herregårdar vanliga ladugärdsinrednin