Göteborgsposten – 17 september 1863, sida 1

— Var då så god och gå upp med mig för trappan. bet unga fruntimret är alldeles ensamt i dag, ty mr Richard är på andra sidan floden och målar dekorationer allt hvad tygena håller, och sinoran är ute och ger lektioner. Den stackars unga missen är derför ensam, och nog mätte hon ha mycket ledsamt att sitta så i bur, när det är så vackert väder. Det är illa nog, när man är tvungen tillbet, kan ni väl förstå, sir, tillade mannen litet nedstämdt. Vill ni vara god gå upp, sir. Det är den dörren, som ligger midt emot trappan. Skomakaren öppnade en dörr, som var till hälften af glas, hvilken förde till ett litet rum, vettande åt gården och en brant trappa, som slingrade korkskrufslikt upp till första våningen. Den främmande afvaktade ingen ytterligure invitation, utan gick uppför trappan med ett par stora steg och stannade för ett ögonblick utanför dörren till signora Picirillos förmak. — Det är väl en af teaterdirektörerna här i London, tänkte den enfaldige skoflickaren. Mr Cromshaw kom hit häromdagen i en phaöton med diamantringar och bröstnålar utan all ändaEleanor Vane hade icke märkt främlingens steg på den af inga mattor betäckta trappan, men hon spratt till och såg sig om, när dörren öppnades. Det var mr Monckton, som gjorde henne det oväntade besöket. Hon steg upp förvirrad och stod med ryggen vänd mot fönstret och såg på advokaten. Hon var alltför upptagen af den enda id, som sysselsatte henne, att kunna oroas af oordningen i den torftiga kammaren, af den oreda,