Göteborgsposten – 17 september 1863, sida 1

—— ö1— —P—a—k3 ä — — — ———— — es att han är här för att få sina affärer arangeradle, att han har hopp att lyckas häri samt ännu mer att han fått löfte på högre ort om en tjenst, på hvilken han kan draga sig fram på gamla dagar. Kongl. dramatiska teatern öppnade igår afton sina portar. Salongen var såsom man kan föreställa sig alldeles proppfull. Klockan slog sju, men ingenting bebådade att spektaklet skulle börja. Hade någon olycka inträffat, var någon sjuk? Nej bevars, man väntade helt enkelt på Konungen och Drottningen, hvilka anlände kl. 4,8 och togo plats i venstra avantscenen, sedan vid deras inträde alla rest sig upp och folksången uppspelats al orkestern. Ändtligen gick då ridån upp och hr Almlöf inträdde och deklamerade en prolog af Hedberg (icke al Wijkander). Åf prologens ordalag skulle man trott, att teatern var spritt spångande ny, att aldrig några artister beträdt dess tiljor förr än dessa kongl. — med ett ord, man ignorerade både Nya Teatern och Mindre teatern. Man fick i prologen också veta att Shakspeares och Oehlenschlägers skapelser behöfde bredare ram, men komedien, skådespelet en trängre; man bad publiken låta hvar sak gälla för hvad den är m. m. som jag ej kan så noga komma ihåg. Hr Imlöf var troligen opasslig och hade ej hunnit lära sig prologen utantill, han hackade betydligt och måste till och med rådfråga manuskriptet som han höll i handen, — detta verkade naturligtvis störande. berefter gass Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna, ett mästerstycke för sin tid och som då gjorde lycka, men de små öfverraskningar och intriger stycket erbjuder hafva till 1863 hunnit bli af teaterförfattare så Åbearbetader, att de för längesedan äro alldeles utslitna. Fru Hedia var en ståtlig Ebba Bjelke, men predikade hela aftonen; herr Elmlund har kraft och fraicheur, men intresserade i denna roll icke; herr Dahlqvist var utan tvifvel en ypperlig Tegel, men han kan omöjligt förmå sig att lemna det gamla traditionella sättet att maskera sig såsom bof — hela missgerningsbalken var afmålad i hans ansigte; hr Svensson glömde alldeles bort att han spelade på en mindre scen och skrek som en ursinnig; m:ll Åberg var en så vacker Siri Brahe, att hennes make ej finns för närvarande i Sverige, men det är också allt hvad som kan sägas om henne i denna roll. — Naturligtvis helsades premiersujetterna vid sina entråer med handklappningar. — Efter dramens slut gick ridån upp för hr Bournonvilles nya Balett-divertisseoment, som utmärkte sig genom smakfulla grupperingar och danser af brud och brudgum från Dalarne med bröllopsskara, lappar m. fl. allt detta föregånget at en mimisk-plastisk scen, i hvilken Terpsichore ger Thalia en hyllningsgärd och bjuder gracerna att deri deltaga — detta föreföll dock något magert alltsammans och väl var det att affischen underrättade om hvad det skulle föreställa, ty annars hade man hatt svårt att förstå det. Och så var invigningen fullbordad. Värmen var hela tiden helt sydländsk, jag menar salongens temperatur. — -Så kallade hedersmän komma i anseende till sjukdomsförfall att gifvas först om thorsdag. Sedan nu Mindre teatern ej finnes till längre, torde en historik, en helt kort, ej vara utan intresse för edra läsare. Den bekante, för högmålsbrott till döden dömde kapten Anders Lindeberg lade i Mars 1842 grunden till den då s. k. Nya teatern och samma år i November öppnades den af honom med Lings sorgspel Agnor, med körer och ouvertyr komponerade af direktör Ahlström, samt onkel Xdams komedi Pröfningen, allt detta före