Göteborgsposten – 16 september 1863, sida 1

—U—yL— ——— — IIvad skola polackarne sjelfva säga om den från alla väderstreck utbasunade konstitution, hvarmed Alexander II säges vilja hugna dem, ifall denna verkligen kommer till stånd? Skola de falla till fota för czaren och sucka sitt pater peccavi, mottagande med ödmjnk tacksamhet den kejserliga nådegåfvan? Eller skola de säga: timeo danaos et dona ferentes och — klokare än trojanerna, som läto den famösa trähästen komma inom sina murar — förkasta den tvetydiga presenten, i den tanka att den afser att i grund förstöra deras nationalitets Ilium. I Turin har det länge hviskats om en ministörförändring, men vexlingarne tyckas tillsvidare vilja inskränka sig till den högre politiska dameverlden. Det är ett faktum att i det unga och sköna konungariket Italien unga skönheter någon tid bortåt utöfvat ett anmärkningsvärdt inflytande på ärendenas gång. Att Viktor Emanuels morganatiska gemål, den vackra tamburmajors-dottren Rosina, befattar sig med politiska intriger vill jag visserligen icke påstå, men säkert är att ministrarne ofta nog inspirerats från fruntimmerssidan. Så har signora Peruzzi länge varit spiritus rector inom utrikes departementet. Nu erhåller hon dock snart en farlig rival i premierministorn Minghettis tillkommande fru, den neapolitanska furstinnan af Camporeale — en ung förtjusande politisk notabilitet af första ordningen. F. d. konseljpresidenten Ratazzis celebra gemål, kejsar Napoleons anförvandt och anhängerska, född miss Wyse, finner, i följd af dessa omständigheter och sin växande impopularitet, tiden vara inne för sig att rymma fältet och har öfvertalat sin lydige och beskedlige herr man att med henne nöja sig med landtlifvets idylliska ro. ÅÄÅnnu märkligare än dessa omskiftningar inom den turinska sällskapsverlden är dock signor Tecchios beslut att, trotts sina gråa hår och sin betydande ställning som den venetianska emigrationens öfverhutvud, ingå ett kristligt äkta förbund med en 22-årig dansös. Huruvida denna dame äfven kommer att öppna politiska salonger af betydenhet är ännu oafgjordt; säkert är emellertid att de nygifta passera sin smekmånad i Bologna. Ho vill bestrida den politiska — eller ens den kosmopolitiska vigten af dessa nyheter? I Grekland ser det bedröfligt ut och allas ögon äro hoppfullt riktade mot norden. Hoppfullt, säger jag, ty derifrån väntar man den lille hyperboreiske trollkarln kung Georgios, som skall besvärja de oordningens och laglä hetens dämoner hvilka nu rasa af alla krafter i det moderna Hellas. Sjelfva ministeren föregår folket genom exempel på split och tvedrägt, och röfvaren drifva sitt spel med en öppenhet och tvärsäkerhet, som om deras yrke vore auktoriseradt at landets lagar och författningar. Några hundrade uniformerade sällar under öfverste Papadiamantopulos befäl utgöra den grekiska armåen, och denna är af den beskaffenhet att man för hufvudstadens trygghets skull måst förvisa den derifrån till Argos. Med barnsligt och rörande förtroende väntar nu det grekiska folket att den sjuttonårige gläcksburgaren skall bilda en ordnad stat med liberala och betryggande institutioner ur detta bedröfliga kaos. Måtte ej de stackars hellenernas hopp komma på skam! Från Amerika förspörjes att sydpresidenten beslutat sig för det förtviflade steget att väpna en half million negrer, lofvande dem, som öfverlefva kampen mot Norden, friheten och ett jordstycke. Ar det meningen att äfven skänka triheten åt deras hustrur och barn? Om detta, som väl bör antagas, är falJet, så har man allt skäl att fråga hvarför Södern fortsätter kriget — hvarför man icke hellre gör Norden ett fredsförslag med slaf