Göteborgsposten – 16 september 1863, sida 1

alla din fars penningar. Han skulle blott skratta åt dig, min stackars Nelly, om du skulle anklaga honom för något sådant. — Jag vet hur jag skall kunna straffa Launcolot Darrell, om det lyckas mig att bevisa det, hvarpå jag tror så fullt och fast, som om derför funnos alla möjliga bevis. — Säger du att du vet huru du skall kunna straffa honom? — Ja. Hans onkel mr de Crespigny var min fars bäste vän. Det behöfver jag ej säga dig, Dick, ty du har ofta hört det af min far. Launcclot Darrell räknar på att få ärfva den gamle mannens penningar, och det kommer han också att göra, om mr de Crespigny dör, utan att lemna något testamente efter sig. Men om jag kunde bevisa för den gamle mannen att min far dog en bedröflig I brådöd i följd af hans brorsons svek, så skulle Launcelot Darrell ej få ärfva sex pence uf honom. Jag vet att han ifrigt ofterlängtar arfvet, hur likgiltig han än visar sig. — Och det skulle du kunna göra, Eleanor? frågade Richard, i det han stirrade med bestörtning på henne. Du skulle vilja förråda hemligheter från denne mans ungdom för hans onkel, i afsigt att ruinera honom. -Jag skulle vilja göra hvad jag svor vid Rue PArcheveque. Jag skall hämnas min fars död. De sista ord, min stackars far skref till mig, uppmanade mig att göra det. Jag har icke glömt dessa ord. Kanske låg i den rattens dåd ett djupare förräderi än du och jag veta. Launcelot Darrell visste hvem min far var — han kände till vänskapen mellan honom och mr de Crespigny. Huru