Göteborgsposten – 16 september 1863, sida 1

Et IN ER — — har velat påstå att författningen blefve mera i furstarnes än folkens intresse, att direktoriets sjelfskrifna och valda medlemmar fingo den egentliga makten i händerna — m. m., som röjer det demokratiska partiets otacksamhet mot den plötsligt liberale habsburgaren. Men hvad bekymrar väl Frans Josef sig derom, så länge han har med sig aristokratien, militärståndet, byråkratien och ett imponerande antal hurrabasar at alla klasser och åldrar? Ett steg framåt blir ju onekligen den nya förbundsförfattningen om också blott ett tuppsteg, och detta är ju ej att undra på, då jordens stora vanligen ta blott dylika, så framt ej revolutionens stormvind drifver dem framåt. Tuppsteget synes Wilhelm af Preussen alltför stort; han afvisar med konventionel höflighet alla de enträgna invitationerna att göra förbundsbröderna sällskap och sluter sig som snäckan inom sitt skal, i det han tänker: utan mig kunna de dock intet uträtta — det är summan af saken. Reformförsöket har ej allenast väckt allarm på tysk botten; det har äfven gjort buller i det franska lägret, ehuru ett buller at helt annat slag. Napoleon III har ej med fullkomlig belåtenhet åsett sin österrikiske konfraters oväntade schackdrag. Dylika af herrskoch ärelystnad dikterade surpriser äro visserligen i hans smak — men blott då det är ban sjelf som gör dem. En författning, som uppdrager åt ett furstligt sexmannaråd att förklara krig och sluta fred på fyrtiotre millioner tyska individers vägnar, måste bli en nagel i ögat på den man, som sträfvar att vara Europas skiljedomare. Sjelfva tidpunkten för reformprojektets framståällande var dessutom — medgitvom det! — egnad att irritera Frankrikes herrskare. Kejsar Frans Joset passerade officielt för Napoleons allierade, och trots detta tager han ett steg, som tycktes i främsta rummet riktadt mot Napoleon — mot de bonapartiska eröfringstraditionerna. Det var om icke en trolöshet åtminstone en ohöflighet — en impertinens skulle väl en fransman kalla det. Få se hur man efter detta skall bära sig åt att limma ihop den franskösterrikiska alliansen! En ny allians har uppvuxit ur dennas ruiner, heter det — en allians, som några kalla den fransk-ryska och andra, som vilja passera för riktigt slipade, den fransk-rysk-preussisk-italienska alliansen. Hvad skola vi säga om denna allians? Läsare, vill du som jag, så suspendera vi vårt omdöme, tills den trädt fram i dagen och står framför oss som ett oförnekligt, oomkullrunkeligt faktum. Att den skall någonsin träda fram på detta sätt är mycket tvifvel underkastadt. Dylika svängningar från fryspunkten till kokpunkten, trån den mest bitande köld till den hetaste vänskap äro visserligen icke utan exempel i historien — till och med icke utan dylika i våra dagars historia, men att en sådan härvidlag skulle ega rum är dock mindre sannolikt. Åfven om Napoleon skulle vilja intaga en fiendtlig position mot Österrike behöfde han derföre icke kasta sig i Rysslands armar. Han har ju qvar sin första bundstörvandt. Vestmakternas allians står qvar, så vidt vi veta, och det är ju ej omöjligt att det närmande, som egt rum mellan hofven i Paris och Petersburg skett med Englands goda minne. habinettet i London skulle ännu hellre än det franska se en fredlig och någorlunda presentabel lösning af polska frågan. Det har inga annexionsplaner att realisera, ingen rhengräns att eröfra, ingen hämnd att taga för några för ett hallt sekel sedan lidna förödmjukelser. Hvad under då om det ännu begärligare än Napoleon lyssnar till Rysslands törespeglingar om koncessioner till Polens förmån, öfverstigande de trenne noternas knappt tilltagna utkast!