Göteborgsposten – 15 september 1863, sida 1

Dick nedför trappan och ut ur huset, innan han visste hvad han gjorde. IIan återkom om ungefär en half timma mycket trött och dammig; han hade föredragit oberoendet och en omnibus för den cab, som Eleanor bjudit honom. — Det tjenar till ingenting, sade han misslynt, i det han tog af hatten och förde sina smutsiga fingrar genom sitt orediga och dammiga, bruna hår, som den heta augustivinden blåst inansigtet på honom, kontoret skulle stängas, och jag kunde ej få något ur kontoristerna. Jag har icke blifvit så obarmhertigt snäst i hela mitt lif. Miss Vane såg mycket missbelåten ut och teg ett par minuter. Derefter klarnade hennes ansigte plötsligt, och bon klappade Richard på axelu med en beskyddande och uppmuntrande åtbörd. — Bry dig icke om det, Dick, sade hon leende; du far dit i morgon bittida, och jag far med dig. Vi skola se om dessa skeppsmäklarens kontorister skola snäsa mig också. — Smiisa dig, ropade Richard Thornton i en raptus af beundran. Jag tror att bland alla den menskliga familsens medlemmar kontoristor äro de obehagligaste och minst framstående, men jag tror icke att det finns en kontorist hela verlden, som skulle vilja snäsa dig, Eleanor. Eleanor smålog. Kanske för den första gången i sitt if gjorde den unga flickan sig skyldig till något af den lvinnosynd, som kallas koketteri. Hennes koffertar hade iftonen förut ankommit från Hazlewood. Hon var derför försedd med alla de krigsförråder, utan hvilka en qvinna