Göteborgsposten – 15 september 1863, sida 1

näppeligen kan börja belägra den manliga likgiltighetens fästning. Hon steg tidigt upp följande morgon, ty hon var allt för mycket upptagen af sitt lifs stora uppgift för att kunna sofva mycket länge eller mycket djupt, och hon klädde sig för besöket hos skeppsmäklaren. Hon tog på sig en hatt af ljusblått krusflor, som skulle vara belägringens förnämsta verktyg — en murbräcka eller armstrongskanon, för hvilken den starkaste mur måste ramla — och slätade sina silkeslockar och mjuka flätor under denna byggnad af genomskinlig azur. Derpå gick hon in i det lilla förmaket, der mr Richard Thornton satt och åt frukost för att på den olycklige unge mannen profva den verkan, modistens artilleripjes kunde göra. — Skola kontoristerna snäsa mig, Dick? frågade hon skälmskt. Dekorationsmålaren svarade med munnen full af ägg och smörgås och var mera entusiastisk än begriplig. En fyrhjulig cab rullade skakande med miss Vane och hennes följeslagare till Cornhill, och den unga damen lyckades bana sig väg in i skenpsmäklarens allraheligaste på ett sätt som stegrade Richard Thorntons beundran, så att den höll på att qväfva honom. IIarje skrank gaf vika för den blå hatten och det bruna glänsande håret, de grå ögonen och det viinliga leendet. Den stackars Dick hade nalkats kontoristerna med det uttryck af qväfd fiendskap och hemligt hat, hvarmed en engelsman vanligen tilltalar en landsman; men Eleanors värdighet och förtrolighet afväpnade de stenhårdaste af dessa herrar och hon fördes