Göteborgsposten – 15 september 1863, sida 1

—— — — . ..4— — ningar mot ränta med kristendomens införande så godt som ett syndafullt yrke. Kristus dref ju vexlarena ut ur templet, och genom en bokstaflig uttolkning af hans varning mot att vJefva för morgondagen, utan låta hvar dag hafva sin omsorg, var det lätt att gifva en prägel utaf dyrkan af Mammon åt den eller de personer, som, etter att genom besparingar af arbetsinkomster eller genom undfånget arf hafva hopsamlat ett kapital, velat öka detta medelst dess utlånande mot en viss öfverenskommen afgilt eller ränta. Så t. ex. satte Kyrkofäderna det häftigaste motstånd mot kapitals utlåning mot ränta, men då detta blifvit en samhällelig nödvändighet, ville de blott medgifva rättighet dertill åt judarne, hvilka, såsom i alla fall fördömda, kunde utan vidare risk åtaga sig äfven denna förfärliga synd. Vårt prestestånd, i allmänhet så ortodoxt och konservativt, skall väl svårligen kunna antagas nu vilja lösgöra sig från traditioner, från hvilka de i så många andra fall icke hafva frigjort sig, så att de klokare rösterna inom ståndet nog skola höjas förgälves. Bondeståndets motvilja deremot torde hvila på ett missförstånd om hela saken, eller på bristande insigt i densammas rätta natur. Redan Adam Smith påpekar det psykologiska faktum, att den lånebehöfvande alltid är en synnerligt god vän af den kapitalegande, tillsdess den förre väl erhållit det sökta lånet. Sedan inträder den låntagande i en stämning af ovilja mot den långifvande och känner sig besvärad af sitt beroende förhållande till denne. Naturligtvis syftar denna definition på den mindre intelligente låntagaren, hvilken ej ser i lånet hvad det är eller borde vara: ett medium för låntagaren att åstadkomma en vinstgirvande produktion mot ett efter penningetillgångens och esterfrågans tillfälliga ställning lämpadt pris, — utan tvärtom känner ett visst, om vi så få säga, samvetsqval öfver att möjligen icke ha så riktigt som sig bort begagnat lånet. Det är måhända till någon del af denna anledning, som allmogen hyser en viss motvilja mot längitvande inrättningar, på samma gång den ifrigt begagnar sig af dess penningeförsträckningar. Det är derföre som man så ofta kan få höra inom detta stånd förlömande uttalanden öfver t. ex. privatbanker na eller hypoteksbankerna, hvilka brännmärkas som storartade strypmaskiner och utsugningsinstrumenter, och derföre äro föremål för len största misstro, hvadan man, för att lägza något band på dem, satt en viss begränsning för deras kapitalvinst. Men på samma zång man sålunda i högsta grad ogillar de inskilda bankforetagens verksamhet, tvekar nan icke att göra det omöjligt för riksbanren, att kunna bestå utan de förra, i det man orttarande hållit riksbankens verksamhet inskränkt och med god smak begagnat bankovinsten, såsom ett medel att minska den diekta beskattningen, till budgetsutgifterna, i tället för att låta banken alltmera öka sitt get rörelsekapital, genom vinstens begagnanle för dess egna ändamål. Riksbankens röelsekapital har derföre fortfarande varit för inga för behofvet, så att den enskilda föreagsamheten blef särdeles välkommen, isynerhet som landets materiela utveckling har jort behofvet at allt större och större kapialtillgång mera kännbart. Också ha de enkilda bankerna kunnat utöfva en stor verkamhet, hvilken dock mest inskränkt sig till tlåning at det kapital, bankdelegarne tillskjut, eller af sedlar, hvilka bankerna haft rätt tt på samma kapital och i viss mån deruttver utgifva. Detta förhållande har visserlien en förklaringsgrund i den ringa kapital