Göteborgsposten – 14 september 1863, sida 1

licia. Jag har anledning att minnas denna dato, ty det såg ut som om onkel valt den värsta årstiden att sända dig ut på en lång sjöresa. Men det var säkert mina systrar som öfvertalat honom dertill. Jag borde icke vara ond på den stackars gubben för det. Elcanor Vane såg fyktigt på de ord, som slutade brefvet. Derpå satt hon med det sista arket hopskrynkladt i sin hand, orörlig och försänkt i begrundan af dess innehåll. — Om Launcelot Darrell seglade till Indien den 4 Oktober 52, så är det icke sannolikt att han kunnat vara i Paris 53. Om jag kan förvissa mig om att han afreste den dagen, så vill jag försöka att tro det jag dårats af något orimligt infall. Men hvarför blef han scharlakansröd, när Laura frågade honom rörande hans resa? — hvarför låtsade han sig ha glömt daton? Eleanor afvaktade otåligt sin vän och rådgifvare Richard Thorntons ankomst. Han kom kl. tre om eftermiddagen, då hans tant ännu var ute och gaf lektioner, och han kastade sig matt och uttröttad på den med sits öfverdragna soffan. Men hur trött han än var, ansträngde han sig att afhöra den delen af Laura Masons bref, som angick Launcelot Darrell. — Dick, hvad tror du nu? frågade miss Vane, när hon slutat läsningen. — Ungefär hvad jag trott förut, svarade mr Thornton, denne unge mans motvilja att tala om sin indiska resa är icke något bevis att han ej företagit den. Han har kanske ett halft dussin obehagliga minnen förknippade