Göteborgsposten – 14 september 1863, sida 1

—— s —kp— Id ———— namnteckning, genom hvilken han fick i upp drag att köpa smycket. Nåväl, han köpte det samma för 1,600,000 livres, kom öfverens on priset och öfverlemnade halsbandet till der slipade bedragerskan, hvilken naturligtvis lof vade att personligen öfverlemna det till Lud vig XVI:s förtjusta maka. Man känner af historien att detta hals band blef sönderbrutet och såldt dels i Paris dels i England och IIOIland. Då juvelerarna sedermera adresserade en promemoria till konungen blef det begångna sveket omedelbarligen upptäckt, och den stackars kardinal de Rohan sändes till Bastiljen jemte de två intrigerande qvinnorna Lamotte och deOliva samt Cagliostro och några andra medbrottslige. La Grande Chamhre fick ransakningen omhand. Kardinalen, Cagliostro och mademoiselle dOliva blefvo vid densamma frikända. Grefvo de Lamotte, grefvinnans man, blef dömd till spö, brännmärkning och galererna för litstiden, medan hans hustru, ättlingen af samiljen Valois, fick till straff att piskas med spö, att bindas kring halsen med ett rep och naken märkas på båda skuldrorna med ett glödgadt jern i form af ett V samt slutligen att föras till ett korrektionshus och der förvaras för lifstiden. Domen blef noggrant utförd, och madame de Lamotte förfärade allmänheten samt tillochmed bödlarne med sina vilda, sasaväckande skri. Bland de många ovanliga dokumenter, som upplästes vid den nyligen utagerade rättegång, om hvilken vi tala, finnes ett memorandum angående Cagliostros del i saken, hvilket synbarligen är skrifvet af honom sjelf. Han icke blott förklarar sin oskuld med synbarlig skicklighet, utan dröjer äfven i skriften vid en mängd romantiska tilldragelser i sit lif, hvilka han berättar i tonen af en man, som affekterar att tro på sig sjelf, och med en utomordentlig kännedom om konsten att hopsätta en invecklad melodram. Så till vida kan nästan en hvar antagas känna till denna besynnerliga händelse. Den nu hållna rättegången har ådagalagt hvad som följer: Då kardinalen blef arresterad i konungens kabinett, utropade han: Jag har blitvit bedragen, Sire; jag bönfaller om Edra Majestäters förlåtelse och är villig att betala halsbandet. IIan gick verkligen in på att lemna juvelerarne en assignation på 1,919,892 livres, betalbara af inkomsterna från abbotstiftet Saint-Vaast, hvilket inbragte 225009 livres om året. Juvelerarne som å sin sida vaoro skyldiga M. Deville, konungens sekreterare, öfver en million, öfverläto assignationen på honom. Men innan den första afbetalningen var förfallen, kom syndafloden öfver verlden kardinal Rohan förlorade sina kyrkliga värdigheter och sina inkomster, hofjuvelerarne blefvo bankrutt och M. Deville fick icke en skilling. Hans arfvingar uppträdde nu för en tid sedan med det påståendet att de hade två millioner francs att fordra af Louis LenG Edouard de Rohan. Den stackars kyrkans furste, kardinal med Guds nåde och på grund af den heliga stolens auktoritet, såsom han sjelf kallade sig, hade undan syndafloden flytt till Ettenheim, en liten stad i Baden som tillhörde honom. Ilan erkände i ett autentikt dokument, att den allmänna förvirringen och förstörandet at all egendom, — sorgliga verkningar af franska revolutionen, hvilken beröfvade honom alla hans inkomster af biskopsstolen i Strassburg, hans abbotsstift och alla hans kyrkoegendomar i Frankrike — hade beröfvat honom hans medel att betala sina skulder. Han dog 1803, med ett ordentligt te stamente insättande till sin universalarfvinge sin kusins dotter, den vackra prinsessan Char