Göteborgsposten – 14 september 1863, sida 1

— — wwW — vinnan de Lamotte och mademoiselle diOliva. blefvo omnämnda i tullkomligt yrkesmässig ton af dessa hala och snabba advokat-tungor, hvilka äro färdiga att allt efter som det gagnar deras egna asfsigter göra lagen dunkel eller klar. Och allt detta med anledning at ett anspråk på 2 millioner francs, som arfvingarne efter N. G. Deville, sekreterare hos Ludvig XVI, framställde mot arfvingarne at Louis Rånå Edouard de Rohan, kardinal, storallmoseutdelare af Frankrike, furstbiskop at Strassburg, och utom allt annat egare al en furstlig förmögenhet. Hela rättegången rörde sig ytterst kring den beryktade halsbandsaffären, för hvars skull skandalen visst icke skonade den stackars Marie Antoinette, på den tiden Frankrikes flyktiga och koketta drottning. Bland många andra synder för hvilka man beskyllt henne och till hvilka hon varit mer eller mindre skyldig, tyckes hon åtminstone ha varit fullt oskyldig till den ifrågavarande, hvilken dock vägde tyngst emot henne i den allmänna fördomens vågskål. Historien har blifvit vida spridd; Goethe har gjort den till föremål för ett drama (Der Gross-Cophta) och Alexander Dumas berättat den i sitt eget antihistoriska manör. Enligt de utmärkta franska lagkarlar som förde rättegången tilldrog sig händelsen på följande sätt: Kardinal de Rohan, som synes ha varit mycket förälskad i drottningeu, hade fallit i onåd och var förvisad hofvet. Detta hände år 1784 och han var då femtiotvå år gammal. Det var kändt att han hade svårt för att underkasta sig sitt öde, och en djerf intrigerande qvinna, grefvinnan de Valois Lamotte, såsom hon sjelf förklarade, härstammande ifrån den gamla konungafamiljen, beslöt att begagna sig af hans svaghet. Biträdd af Cagliostro lyckades hon att öfvertyga kardinalen, denne kyrkans verldslige son, att hon var i stor gunst hos drottningen, och åtog sig att åstadkomma en försoning. Hon lät under en aftonskymning en ung lättsärdig parisiska som hade mycken likhet med Marie Antoinette uppträda i Trianons park och der inför kardinalen spela rollen af Frankrikes drottning. Kardinalen fick sin förlåtelse, tilläts kyssa handen på denna qvinna, hvilken han tog för den tjusande drottningen, och reste sig från sitt knäfall rusig af högmod och sällhet. Madam de Lamotte förstod mycket väl huru hon skul le begagna sig af kardinal de Rohans narraktiga fåfänga; hon begärde af honom i Marie Antoinettes namn först ett lån på 60,000 livres och derefter ett på 100,000. Men icke nöjd med denna vackra framgång beslöt hon att slå ett riktigt kraftigt slag. Hofjuvelerarne Böhmer Bossanges egde ett utomordentligt dyrbart halsband af perlor och diamanter samt värderadt till 1,200,000 franes. Denna dyrbara prydnad hade ursprungligen af den slösaktige Ludvig XV blifvit beställd för madame Dubarrys räkning. Men den krönte vällustingen dog under tiden; dock fullbordade juvelerarne sitt arbete, i hopp att den unga drottning som nu herrskade i Versailles skulle kunna förmås att köpa det. Marie Antoinette var mycket villig att pryda sin täcka person med det skimrande halsbandet, men hon ryggade dock tillbaka för priset och yttrade till Böhmer: vi behöfva bättre ett skepp än ett smyck Juvelerarne började förtvifla om att så sälja halsbandet, då se! kardinalen kom, fyra månader efter komelien i Trianons park, i egen person för att betrakta den oskattbara halsprydnaden. Den narraktige älskaren hade blifvit intalad af malame de Lamotte att drottningen bedt honom öpa halsbandet för sin räkning. Han tog ör ikta en illa gjord esterapning af drottningens