Göteborgsposten – 10 september 1863, sida 1

——— — —t —— — rakteren och skärpa i förståndet, hvaremot andra tillhörande motpartiet utestängdes, hvilkas talang och sakkännedom icke kan bestridas. Detta förfarande framkallade genast obehagliga scener inom ståndet, hvilka sedermera i olika form förnyats, alla påvisande att den personliga såfängan beklagligen ing som en stor faktor i borgarständets verksamhet. Sådan är ställningen i borgarståndet för det närvarande, och den gifver vid handen att en representationsförändring är al behofvet påkallad åfren med alscende på det tredje ståndet, ehuru det så nyligen blilvil försedt med förstärkta krafter. Ty man skall alldeles icke föreställa sig att det nuvarande borgarståndet, såsom riksstånd betraktadt, i sjelfva ver ket kunnat frigöra sig från de samma tel, som vidlåda de öfriga stånden. Oenigheten och asundsjukan äro tillochmed vida större i borgarståndet än inom något af de andra, och orsaken dertill torde böra sökas i den depraverande ståndsfördelningen. Svårligen skall man kunna uppleta, åtmiinstone icke i borgareståndet, en till det yttre ståtligare talman, än grosshandlaren Schwan. Hvarhelst han visar sig, ådrager han sig uppmärksamhet, men han försakar påtagligen icke heller något tillfälle att göra sin personlighet bemärkt. Ånnu vid 63 år anstränger han sig att synas ungdomsfrisk, men han säges icke heller försmå något föryngringsmedel, som konsten erbjuder. Visar han sig till fots, så antager han en fransysk tambourmajors imponerande encoulure, uppträder han åkande på hufvudstadens gator, och kör han sjelt sina ystra fålar, så täflar han i grace och securitå med konungens förste lifkusk. Det tager sig riktigt magnifikt ut då hr S. någon solvarm dag behagar göra stora promenaden omkring Djurgården och dervid sjelf fungerar såsom kusk, åkande i sin eleganta phaöton, med vice talmannen Murån vid sin sida och ett par af borgarståndets remarkablare ledamöter intagande de platser på baksittsen, som annars äro afsedda för de egentliga lakejerna. Annu har jag icke haft lyckan blifva hr Schwan föreställd, och jag har alltså icke kunnat förvärlva mig hans personliga bekantskap. Men hr Schwan är i ordets hela bemärkelse en offentlig man, och har så länge tillhört det offentliga lifvet, han har derjemte så oförbehållsamt lagt hela sitt skaplynne i dagen, att hvad jag i det påföljande kommer att anföra allenast utgör en reproduktion, en sammanförning al andras under många år gjorda iakttagelser rörande denne celebre man. Man har sagt alt hr Schwan icke får mätas med samma måttstock som folk i allmänhet, och att hans karakter skall utgöra ett intressant konglomerat al Hera, inbördes stridiga affekter och passioner. Om han tillhör någon filosofisk skola — säger man — så är det den, som hyllar Epicuri system, men naturligtvis moderniseradt. Revenyen af sin förmögenhet, som han med djerf påpasslighet och ovanlig lycka högst betydligt ökat, använder han företrädesvis på ett mera lysande och i ögonen fallande än på ett förfinadt lefnadssätt. IIans lefnadskostnad anses årligen uppgå till en ofantlig summa; men derjemte har man såsom en psykologisk företeelse af ett visst intresse iakttagit, att hr Schwan, som med öppen hand strör ut betydliga summor för sina egna nöjen, eller för att i lyx öfvergå de andra börsmagnaterna, eller för att få de Schwanska måltiderna med beundran omtalta, deremot har samma hand hårdt tillknuten då fråga uppstår om bidrag till verkligt ädla och nyttiga företag, äfven inom det samhälle der han är född, der han framlefvat hela sitt lif, och som han städse visat sig så ytterst angelägen att t representera. Måhända är det af modesti, som