Göteborgsposten – 10 september 1863, sida 1

— —ö—). — — —OW-————— denna örvertygelse saknade giltig grund — öfvertygelsen blef likafullt qvar. Det enda skälet att Launcelot Darrell var bland alla andra män just den hon ville förfölja, bestod i likheten mellan den ställning, hvari han stod på gatan i Windsor och den unge mannens ställning på boulevarden. Detta var säkerligen ett af de obetydligaste och svagaste skål, hvarpå någonsin en öfvertygelse grundats. Elcanor Vane kunde erkänna detta, men hon kunde icke rubba sin öfvertygelse det ringaste. Just då tanken på hennes far och hennes fars död varit mest fjerran från henne, hade denna plötsliga ölvertygelse, hastig och stark som en ingifvelse uppstått hos henne. Man kunde icke räsonnera eller argumentera öfver saken. Den unge mannen, som slog dank på den windsorska gatans trottoarkant var den, som slagit dank på boulevarden, den, som vresigt väntade medan hans kamrat frestade Georg Vane att störta sig i förderfvet. Det var som om flickans sinne hastigt begafvats med ny kraft och skärpa, da det återförde henne till Åugustiqvällen 1853 och ställde henne ansigte mot ansigte med hennes fars mördare. Ännu en gång visade de mörka oroliga ögonen, det bleka lutande ansigtet med den mustascherade läppen, beskuggadt af den neddragna hatten, sig för henne, innan den mulne främlingen vände sig bort för att bibehålla en dyster tystnad, under det hans kamrat pratade. Och med detta minne från det förflutna voro Launcelot Darrells ansigte och gestalt sammanväfda så