Göteborgsposten – 10 september 1863, sida 1

— 00 Ai a fullkomligt, att Eleanor Vane icke kunde skilja de begge gestalterna från hvarandra. Och hon hade låtit just denne man säga henne att han älskade henne, hon hade funnit ett romantiskt nöje i hans böjelse, dag efter dag, och timma efter timma hade hon varit tillsammans med honom, delat hans nöjen, sympatiserat med hans planer, beundrat och trott honom. Denna dag — ja, just denna dag hade han hållit hennes hand, hade han sett förtroligt på henne, och de ord, hun sagt till Richard Thornton hade, när det kom till stycket, visat sig vara tomt skryt. Ingen iustinkt i hennes hjerta hade röjt för henne att hon var tillsammans med sin fars mördare. Mrs Darrell kastade då och då hemliga blickar på flickans ansigte. Det hvita ansigtets jernhårda stelhet väckte nästan bestörtning hos enkan. Var det uttrycket af en förfärlig smärta, som aterhölls genom viljans öfvermenskliga ansträngning? — Jag undrar om dennu flicka älskar min son, tänkte enkan, och svaret, ingifvet al modersstoltheten, följde snabbt på trågan. Ja, hur skulle hon kunnat låta bli att älska min son? Hur skulle någon qvinna på jorden kunna vara likgiltig mot min gosse? Någonting nistan beslägtadt med medlidande rörde sig matt i det hjerta, som var så kallt mot alla menniskor på jorden, undantagandes den bortskämde och förlorade sonen. Mrs Darrell gjorde hvad hon kunde för att trösta den bortjagade flickan. — Jag fruktar ni mår illa, miss Vincent, sade enkan.