Göteborgsposten – 10 september 1863, sida 1

På spår ester honom. Den lilla ponyvagnen rullade till stationen och Eleanor såg, likt den, som reser i en dröm, slottsmurarna, tornen och folket, som trängdes på gatan, flyga förbi sina ögor och hopsmälta i ett virrvarr. Hon visste icke hur det (gick till att hon kom in på stationen eller hur hon kom att gå lugnt fram och tillbaka på perronen med mrs Darrell. Hon erfor en qväfvande känsla i den torra halsen, en dimma omtöcknade hennes blickar, och oredan i hennes hufvud var nästan outhärdlig. Hon ville fara bort, hvartsomhelst, så långt att hon skildes från hela verlden. Emellertid gick hon fram och tillbaka på perronen med Launcelot Darrells mor vid sin sida. — Jag är vansinnig, tänkte hon. Jag är vansinnig. Det kan icke vara på det sättet. Under den korta tid Eleanor Vance varit bekant med enkans sor, hade ett visst nagot, en föreställning, ett dunkelt minne, obestämdt och sväfvande som de lättaste molnen på sommarhimlen öfver Hazlewood, genomfarit henne, men blott för att försvinna, innan hon kunde ens börja försöka att förklara och förstå det. Men nu hade dessa Hyktiga tankar kulmincrat till en öfvertygelse. Launcelot Darrell var den man, som hon sett stå på boulevardens yttersta stenrad den afton, då hon såg sin far för sista gängen. Fåfängt räsonnerade hon med sjelf för att visa det