Göteborgsposten – 10 september 1863, sida 1

E—W W — — af litterata magistratspersoner, hvilka, i likhet med sina närmaste förmän, betraktade represeutantkallet som ett medel, och den ginaste mn. till vinnande af befordran eller andra förmåner. Dessa tre kategorier gjorde sitt bästa för att blifva väl anskrifna hos höga öfverheten, och lyckades deri förträllligt. Emellertid erhöllo bruksegarne omsider representationsrätt i borgarståndet, hvilket derigenom riktades med ett nytt element, jemsorelsevis mera intelligent, men än mera enerskt, såsom fallet ofta är med krafter, som inge varit sparda. Denna åtgärd, som Carl Johan snart fick skäl att bittert ångra, och som han allt derefter betraktade såsom ett af sina största politiska misstag, åstadkom vida större resultater än man i förstone ens kunde ana. Med brukspatron Thore Petrås uppträdande på den politiska arenan, och genom honom, erhöllo borgarståndets förhandlingar en ny karakter, eller rättare sagdt de erhöllo karakter. Petrå var en utomordentligt rikt utrustad natur; modig ända till öfvermodighet. och lika kraftfull som herrsklysten, förde han frihetens, eller rättare sagdt oppositionens talan i borgarståndet i ett språk, dittills inom nämnde stånd aldrig hördt. IIvarken förut eller sedan har borgarståndet egt en sådan talare, eller en så konstruerad karakter, och då denne parlamentariske Thor lät sina åskor rulla, och det skedde vid alla lägliga tillfällen, bäfvade rimtussarne både mom och utom ståndet. Han egde alla en partichefs egenskaper, och hans personliga inflytande var äfven så mäktigt, att det förr ytterst servila borgarståndet genom honom väcktes till högre åsigter och till verkligt politiskt medvetande. kn mera storartad mission har ingen person här i landet utfört under det sistförflutna halfseklet. Man beklagade, man tillochmed klandrade att han, såsom man föreställde sig, alldeles för tidigt återvände till privatlifvet; men det visade sig snart att hans afgång från den offentliga verksamheten skedde i rätta stunden. Hvar och en har sin mission här i verlden, men ytterst få äro de som sjeltva inse när den är fullbordad. Blana Petrås stora förtjenster var den ingalunda minst, att han grundade en skola, i hvilken flera af borgarståndets sedermera mest framstående ledamöter erhållit sin politiska uppfostran. Björck, Billström, Hörnstein, Ekholm och Wedberg tillhörde hans intimaste umgängeskrets, och de skola sannolikt icke förneka att hans kraftfulla ande i icke ringa mån gifvit riktning åt deras offentliga verksamhet; icke heller skall det kunna bestridas att åtskilliga af dessa män haft stort inflytande på den hållning som borgarståndet sedermera iakttagit. Det servila lycksökeriet, som Petrå och hans politiska trosförvandter konseqvent och skoningslöst bekämpade, förmådde de visserligen icke utrota inom borgarståndet. Annu låter det törnimma sig; men det visar sig icke nu så uppenbart som förr, det kacheras bättre, och det kan betraktas som en sporadisk sjukdom, hvilken är föga smittosam, och som endast angriper en och annan för dylik smitta särdeles mottaglig person. Genom den utvidgning i valrätten som under 1856—59 årens riksdag blef medgifven, har borgarståndet ändtligen förlorat hela sin gamla karakter af ett slutet skrå. Detta stånd representerar numera icke blott städernas borgerskap utan äfven den talrika del af medel klassen som slagit ner sina bopålar i städerna, och denna medelklass har till samma stånd redan kontribuerat med flera kunskapsrika, frisinnade och kraftfulla representanter, deribland åtskilliga med mycken tillförsigt, stort utmärkelsebegär, och brinnande åtrå efter person