Göteborgsposten – 9 september 1863, sida 1

————————— X Capendu, lär vara, om man får tro den ravis au lecteur som står vid spektakelannonserna i Pariser-tidningarne, un des plus grands succes du theåtre costemporain. Men om man ej vill tro denna -vist så bör man kunna förlita sig på den bekante teaterkritikern Theophile Gautiers omdöme om denna pjes i Moniteur: — — — decidement une des metlleures comedies du theätre moderne; ces faux bonshommes niont pas vieilli — —. Peponnet, Verkillac, les epoux DffoULr provoquent toujours des rires inertinguibles — — Det der låter ju ganska lofvande, det beror nu på spelet. — Dramatiskan öppnas således om lördag och med en prolog. som säges vara författad af hr 0. Wijkander, samt det bekanta skådespelet Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna. Då denna pjes säkerligen är bekant i Göteborg, torde det roa er att få se fördelningen af hufvudrollerna: Siri Brahe fru Hvasser, Johan Gyllenstjerna Ar Elmlund, Christina Gyllenstjerna fru Hedin, fröken Gyllenstjerna ml Åberg, Tegel hr Dahlqvist, Stolpe hr Almlöf, Stina mil Klefberg o. 8 v. — Anmärkningsvärdt är att k. teatern ännu icke vågat spela någon söndag, troligen af fruktan för rivalerna väderleken, Schantz, Djurgårdsteatern, BeniJoug-voug-araberna m. m. Kongl. teaterdirektionen har i dagarne gjort ett försök, en ansträngning för att få hr Kinmansson att spela på dramatiska teatern äfven i September, fastän han jemte sin fru är engagerad först från den 1 Oktober. Med hr Almlöf d. y. lärer ett dylikt försök också ha gjorts. I slutet af förra månaden underrättades hr K. i ett bpef från hr Stjernströms homme daffaires att permissionstiden gick till ända d. 1 September och att han då borde infinna sig till tjenstgöring. Förvånad öfver en så besynnerlig order, skyndade hr K., som f. n. är boende på landet, in till staden och protesterade mot ett sådant behandlingssätt hos baron Stedingk, som slutligen lärer funnit sig öfvertygad af hr Kinmanssons sköl. Jag vill ej gå in i några närmare detaljer härvid, hvilka troligen ej skulle intressera er, men omtalar händelsen blott såsom ett bevis på hur en kongl. direktion gör sina försök, — under en föregående teaterdirektör benämndes trakasserier af direktören för Bond-försök, jag har mig ej bekant om dylika under denne fått något särskildt namn. Apropos kongl. teaterdirektion! Huwi många ledamöter vid pass, tror ni, finnas på en slump i nuvarande direktionen och hvilka mer eller mindre ingripa i styrelsen af de båda teatrarne: Jo, så vidt jag kommer ihåg, följande: Baron Stedingk, hrr Hvasser, och Dumrath (kamrerare begge) hrr Jolin, Wijkander och Hedberg litteratörer), hr Bournonville (intendent för scenerna) hrr Kjellberg och Sundberg (styresmän för scenerna) hrr Lindmark och Högfeldt (regissörer), förste kapellmästaren Norman, andre kapellmästaren Söderman (ätven kormästare) och hr Lund, ordningsman för balletten — summa 14 personer. Enighet ger styrka, men styrka (numerisk) brukar ej gilva enighet. Man bör dock hoppas det bästa. — Alla menniskor fråga: nå, men hvart skall Fredrik Deland taga vägen, hvar skall han uppträda? Man säger hit och dit om den saken, svaret har stått och vägt, men nu säger man att han mottagit engagement af Södra teaterns direktör. Det är ju sannt, hr Zetterholm spelar ju nu i Göteborg, han bör bäst kunna besvara frågan. Kommer ej hr Zetterholm med någon orcklamation i er tidning, så är Fredrik Delands engagerande vid Södra teatern alldeles gifvet, och roligt tör Stockholmspubliken vore detta. Hr Schant konserter fortsara att utöfva samma dragningskraft som förr på vår publik,