Göteborgsposten – 9 september 1863, sida 1

norna gingo in tillsammans. Mrs Darrell stängde dörren efter sig. — Miss Vincent, sade hon, i det hon tog Eleanors hand i sin, jag ämnar tala till er så uppriktigt som en dvinna sällan talar till en annan. Jag kunde gå diplomatiskt till väga och intrigera mot er, men jag är ej nog nedrig till något sådant, ehuru jag troligen skulle kunna förnedra mig till mycket som vore uselt för min sons skull. Och dessutom har jag så god tanka om er att jag anser öppenhet vara den bästa politik. Min son har anhållit om er hand! — Min fru, stammade Eleanor, seende häpen på det bleka ansigtet, som i sitt allvar såg nästan tragiskt ut. — Ja jag sade er nyss att jag för min sons skull kunde handla uselt. Jag gick förbi dörren, när Launcelot talade med er. Den stod som ni vet på glänt. Jag hörde några ord, nog för att säga mig hvad ni talade om, och jag stannade för att höra mera. Jag lyssnade, miss Vincent. Det var ju uselt af mig? Eleanor teg. Hon stod framför enkan med nedslagna ögon. Rodnaden kom och gick från hennes ansigte, hon var upprörd och förvirrad af hvad som händt, men midt under denna sinnesrörelse och förvirring, upptogs hon i främsta rummet af den tanke, som genomilat henne, då Launcelot Darrell talade med henne. — Ni föraktar mig för hvad jag gjort, miss Vincent, sade enkan, tolkande flickans tystnad, men den dag kan komma, då hos er finnes en mors ångest, den oaflåtliga omsorg, den ständiga vaksamhet, den feberaktiga, tärande