Göteborgsposten – 7 september 1863, sida 1

— Om du kunde göra ett godt parti, sade hon, så skulle det kunna gå an för dig att egna dig åt konsten utan att underkasta den plågsamma åsigt, som den, hvil ken lefver på sin profession, måste utstå. Jag vill icke för något pris i verlden att du skall sälja dig för pennin gar, ty jag vet hur bedröfligt ett blott och bart räsonne mangsparti är, men om — — Om jag blir kär i denna Laura, som, enligt hvas ni påstår, snart nog får penningar som gräs, skulle jag vara mycket klok. Det är hvad ni menar eller hur, ma dre mia? Den unga flickan är vacker, men hennes barn slighet kan icke godtgöras genom penningar. Huru stoi är den förmögenhet, som skall motväga all denna tommtanklöshet? Hvad säger mamma? — Jag kan ej rätt besvara den fråga. Jag vet blot att mr Monckton sagt mig att Laura blir mycket rik. — Och Gilbert Monckton är, ehuru jurist, en af desse pålitliga personer, som aldrig ljnga. Vilan, min mor, jag skall tänka på saken, det är allt hvad jag kan lofva. Den unge mannen hade under detta samtal stått fram. för sin staflett med palett och penslar i handen, då ocl då strykande med dem här och der på en tafla, hvarp: han arbetat sedan sin återkomst. Han bodde i sina gamle rum. Hans mor tillbragte en stor del af dagen hos ho: nom, sittande med sitt arbete vid det äppna fönstret nä! han målade, lyssnande när han på lediga stunder satt sig ner vid pianot och komponerade några valstakter elle sökte crinra sig en sång, som han skrifvit för längesedar