Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 1

var blott stängd med en klinka, och sällskapet gick in på den inhägnade gräsplanen. Eleanor Vanes hjerta klappade häftigt. Hon skulle se sin fars gamle ungdomsvän, den vän, som han aldrig fått nalkas, den vän, som han ej fått vända sig till i sin nöd. — Om min far kunde ha skrifvit till mr de Crespigny och bedt honom om hjelp, då han förlorade de eländiga hundra punden, skulle han räddats från en ohygglig död, tänkte Eleanor. Lyckan tycktes gynna sällskapet vid infallet på det främmande området. I en skuggrik alld, som gick längs den ena sidan af sluttningen, påträffade de gubben och de begge systrarne. De gamla froknarne marscherade raka och barska på hvar sin sida om rullstolen likt ett par grenadörer. Maurice de Crespigny såg tjugo år äldre ut än hans slösaktige vän sett ut, då han dog. Hans lutande hufvud nickade vanmäktigt framåt. Hans matta ögon sågo ut som om han såge dunkelt eller icke något alls. Den vissnade handen låg slappt på rullstolens fotsack darrande som ett löf för höstvinden. Den annalkande dödens skugga tycktes sväfva öfver den svage mannen, skiljande honom från sina medmenniskor. De begge gamla fröknarne helsade på sin syster med icke synnerlig hjertlighet. — Elleu! utropade miss Lavinia, den äldre af dem, detta var ett oväntadt nöje. Både Susan och jag äro mycket glada öfver att få se dig, men då detta är en af vår