Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 1

— Ni kunde gagna henne på ett sätt, sade han med låg röst snarare som om han talade för sig sjelf än till Eleanor, och likväl — Han talade icke meningen till slut, utan gick tyst framåt med ögonen häftade på marken. Han såg blott upp då och då för att med ett oroligt utseende lyssna till Launcelots och Lauras lifliga samtal. De gingo genom den skuggrika skogen, hvarest blott en fasans flygt bland snåret och Lauras glada röst afbröto tystnaden. På andra sidan skogen kommo de till en gräsbeväxt sluttning med strödda trädgrupper, hvilken var begränsad af ett icke synligt staket. Här låg öfverst på en långsamt sluttande höjd en låg hvit villa — en stor och ansenlig byggnad, men uppförd i modern stil och icke jemförlig med Tolldale Priory i storartad stätlighet. Det var Woodlands, det hus, som Maurice de Crespigny byggt åt sig för några och tjugo år sedan, det hus, hvars tröskel så länge misstroget bevakats af sjuklingens begge ogifta brordöttrar. Mr Monckton såg på sitt ur, då han och Eleanor upp hunno mrs Darrell. — Klockan är half fyra, sade han. Mr de Crespigny hämtar vanligen frisk luft i sin rullstol vid denna tid på dagen. Ni ser, jag känner vanorna inom fästningen och vet derföre huru en öfverraskning bör verkställas. Om vi gå genom parken är det nästan säkert att vi möta honom Han gick derefter till en liten dörr i staketet. Der