Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 1

——————————B ee da gränsen mellan Europa och Asien, herre öfver ett af naturen danadt, oangripligt läger om 8,000 qvadratmil. Ryssland känner bäst sjelt vigten af att ega denna bergskedja och det har derföre sedan ett århundrade tillbaka offrat millioner soldater och milliarder rubler för att bemäktiga sig denna position, det har allt sken för sig som skulle dess långvariga sträfvan krönas med fullständig framgång. Man har ofta, isynnerhet i Frankrike, jemfört eröfringen at Kaukasus med den at Algier. Detta är en alltför löjlig parallel, att behöfva tillbakavisas med allvarsamma ord. Kaukasus är för Ryssland, hvad Pyrenderna äro för Frankrike, Tyrolen och Schweiz för Tyskland, ja ännu mera, ty besittningen af Kaukasus gör Ryssland till ensam herre öfver Kaspiska Ilafvet och är hufvudnyckeln till Mindre Asiens underkufvande. Det europeiska Ryssland, hvars försvarskraft endast ligger i dess ringa bebodda byar och i dess arme, sinner i kaukasiska bergen mellan tvenne oangripliga hafskuster sin naturliga basis, sin slutliga stödjepunkt. Peter den store, som ännu knappast berörde Kausus, der han hade de då tinnu mäktiga staterna Turkiet och Persien såsom rivaler och ej heller ännu var i besittning at det nära intill belägna Krim, tänkte en tid allvarligt på att lägga Rysslands hufvudstad vid Ruma. Hvem vet, om icke någon af hans efterföljare, sedan Kaukasus blifvil intaget, kommer på samma tankar! Öster om Kaspiska Hafvet och längre bort i Asiens öster har Ryssland ej mera några gränser. Stepperna äro nu öfverskridna efter hundra års mödor och uppolfringar, krigsmagasinerna bestiimda, militärlinierna, så mycket som behöfligt är, befolkade — skörden börjar. Det är redan numera icke några af nomader genomtågade stepper, som czarens trupper sedan några år taga i besittning. Nej, det är blomstrande, rikt befolkade konungariken, hvilkas föga krigiska innevånare, vana vid asiatiskt slafveri, nästan utan motstånd underkasta sig det ryska herraväldet. Bokhara, Kokand, Samarkand och de andra små Hanaten falla blott genom ryssarnes framryckande längs den breda, segelbara floden Amu (ej Amur), på hvilken de senare kunna beledsagas af Arabiska Hafvets ångflottilj och förses med allt nödvändigt. Det vore ej underligt, om de nämnda, vid högra Amustranden liggande Hanaten med sin befolkning af 6 till 8 millioner själar under de närmaste två eller tre åren falla i ryssarnes våld. Det är icke värdt att tänka på något motstånd af denna okrigiska befolkning i dess stora städer och skoglösa, slätter. Några dussin sotnier kosacker med ett par kanoner skola hastigt göra upp affärerna med dem. Från Amu till Indus är ej längre väg, än från Donau till Bosforen, och på denna väg skall England icke ha i tlanken några turkiska fästningar, något Balkan, någon talrik turkisk armå, något Österrike och ej något Frankrike i reserv, för att hindra ryssarnes framträngande. Längre i öster äro ryssarnes framsteg ännu farligare. Den kinesiska muren, det himmelska rikets enda bollverk mot tatarhorderna, kan ej uppehålla kossackerna, hånas at de ryska officerarne och är för länge sedan öfverskriden. Kirgiserna, Kalmuckerna, Tunguserna och andra nomadfolk vid kinas gränsor äro till stor del nu sast boende, döpta, ryssifierade och indelta i regementen. Dessa bilda Rysslands avantgarde till Kinas eröfring. Sedan sista fredsslutet i Paris år 1856 har Ryssland i öster vunnit 2 gånger så mycket land, som ytinnehållet at Tyskland och Frankrike tillsammanstagna. En fruktansvärd tara hotar från detta håll verlden. Vid Amur arbetar en armå af daglönare, soldater Ai33 — ATEA Pe