Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 1

— —!— A — — gesedan börjadt, hemligt och under allehanda nya gestalter framträdande krig emot hvarandra, ty deras intressen stöta ständigt emot hvarann, sedan deras medelbara eller omedelbara beröringar nu blifvit så många. I Asien framtränga moskowiter och anglosaxer från motsatta himmelsstreck emot hvarandra, och nu åtskiljas deras besittningar endast genom den geografiska regionen mellan Kaspiska Ilafvet och Indus, genom en del af Turan och det forna iraniska kulturlandet. Såsom ett skiljoskrank reser sig det snöbetäckta Paropamisos, Hindukosch, vid hvilket den macedoniske Alexander ock en gång stod. Norr om detsamma herrskar nu ryskt inflytande, i söder har England vetat göra sig gällande. Sedan Rysslands politik kommit till medvetande af sig sjelf, eller från Peter den stores dagar, gick den i Asien tillväga med beundransvärd skarpblick; dess ihärdighet och framgång hatva blott sitt motstycke i den politik, England följt i Indien. Men arten af de båda stora rivalernas förfarande är alldeles olika. Ryssland står i Asien väsentligen som herre öfver sin egen fria vilja, underkastar sig lika litet yttre tvång som inre nödvändighet samt kan gilla och förkasta, allteftersom dess intresse bjuder. England deremot har icke mera något fritt val, sedan det engång beträdt skådeplatsen i Indien och på densamma i många fall innästlat sig. Den ena förvecklingen medförde den andra, en ödesdiger och oafvislig nödvändighet dref allt längre framåt; sedan klotet väl bragts i gång, kunde ingen mera hålla det tillbaka. Det anglosaxiska herraväldet i Asien bildar ett organiskt helt, och England har derföre i Indien en obeqväm position; det hotas dock icke mera inom sjelfva landet och från detsamma at någon fara, hvilken det ej skulle med sin väldiga öfvermakt vara vuxet. Men denna ställning kan likväl bli ödesdiger om en stor främmande makt i norr planmesigt och med ständig tryckning låter sina häfkrafter arbeta emot Indien; och en sådan makt är Ryssland. IIela den nordliga delen uf Asien, från Ural och Kaspiska Hafvet till Amurflodens mynning och Behringssund, lyder czaren; hela det mellersta Asiens nordgräns, från Japan till Svarta Hatvet, står under rysk kontroll. Och äfven i Asien drifver en mäktig kraft ryska politiken mot söder, öfverallt söker den mera sol. Den vigt, som Kaukasus, d. v. s. ryssarnes fullständiga eröfring af detta, har för den ryska öfvermaktens utveckling i öster, är hufvudskälet till de allvarliga varningar öfver ste Lapinski framställer för de faror, som hota trån den alltmera växande kolossen. Kaukasus är den enda gränsen mellan Europa och Asien. Vid de berg, som i dag bebos af det abasiska folket, hafva de största verldserötrare gjort halt; ingen har hittills egt hela Kaukasus och kunnat af det göra sig en stödjepunkt för sin makt. De vilda, ociviliserade, sinsemellan oense och likväl så truktade barbarernas roll har öfvertagits af den i grund och botten lika vilde, blott till det yttre civiliserade moskoviten. Dubbelörnen har sträckt sin flykt långt bort öfver Derbend och Dariel. Daghestans hjelte är tillsångatagen och instämmer i ezarens lofsånger; hans murider låta inskrifva sig i kosackstammarne; Georgien motser med bäfvan den ukas, som sräntager det dess vapen och återstoden af dess nationala institutioner. Endast en handfull Abasar trotsar ännu jätten. Den skall kunna trotsa i ytterliga fem, högst tio år, men sedan måste den duka under; tidens längd eller korthet beror af den ryska befälhafvarens i Kaukasus skicklighet. Om tio år eller förr är Ryssland verklig herre öfver Kaukasus, — herre öfver den en